LNCrawler

37. Page 38

427 Porträtter Af Namnkunniga Svenske Män Och Fruntimmer — runeberg.org · All chapters

Page 38

Svea Rikes Lutherske Erke-Biskopar

- 37. Laurentius Petri

Svea Rikes Lutherske Erke-Biskopar.

Då den siste Katholske Erkebiskopen, Johannes Magni,

som hvarken ville antaga Reformationen eller ägde kraft

nog att motstå henne och det väldiga understöd hon hade

att påräkna i Gustaf Wasa, hade lemnat riket, stod

Erke-biskopliga stolen någon tid ledig. Konungen önskade

likväl få den åter besatt, för att gifva den nya kyrka, han

grundlade, det anseende han trodde henne behöfva i

menighetens ögon, och i synnerhet att kunna med denna

värdighet bekläda en man, i stånd att genomföra hans

påbegynta stora verk. Då genom Westerås Recess, år 1527,

det Katholska Presterskapets inkomster, och i synnerhet

Prelaternes, blifvit betydligt minskade, och bestämmandet

af deras framtida vilkor öfverlemnadt åt Konungen, ville han

likväl icke, att kyrkans embetsmän skulle äga skäl att klaga

öfver, att han förnedrat dem till tiggare, såsom hans

ovänner utspridt. Han anslog således åt dem anständiga

inkomster, och beslöt nu med allvar ordna Svenska

kyrkoväsendet. Bland hans första omsorger var således, att låta välja

en ny Erkebiskop, hvilken skulle bli den ende Lutherske

Prelat af denna värdighet. För sådant ändamål, och för

att gifva honom ett anseende, till någon del uppvägande

den fordna rikliga dotation, som åtföljt embetet, beslöt han

att låta hans val bli ett uttryck af hela Svenska

Presterskapets aktning och förtroende, och förordnade således, att

Erkebiskopen hädanefter skulle väljas, icke såsom förut

varit vanligt, endast af Kapitelmännen i Upsala, utan af

alla rikets stift. Han sammankallade således vid

midsommarstiden år 1531 till Stockholm alla Biskopar och de

förnämste af presterskapet, hvilka der infunno sig i

September månad och på förslag uppsatte fyra personer: Biskopen

i Strengnäs Magnus Sommar, Archidiaconus i Upsala

Laurentius Andrea, Diaconus Johannes Laurentii och Rector

Scholae i Upsala Laurentius Petri. Att denne, genom sitt

embetes betydenhet ringe, prestman upptogs på förslaget i

bredd med så ansedde medtäflare, var en följd af

Konungens kända vilja, ty alla visste, att han önskade se honom

upphöjd till kyrkans chef. Rösterna utfollo också enligt

denna önskan, ty han erhöll öfver hundrade, och Erkedjeknen tillade honom de fjorton, som fallit på dess lott,

Upsalas förste Erkebiskop biet således

37.

Laurentius Petri.

Född i Örebro år 1499, hade han såsom helt ung,

med sin äldre broder, Olaus Petri, begifvit sig till

Tyskland och studerat i Wittenberg, der de blefvo af Luthers

förste lärjungar och varma anhängare af hans reformation.

Här promoverades de båda till Magistrar år 1518 och

återkommo till fäderneslandet år 1520, just vid tiden af

Stockholms blodbad, der de voro nära att öka offrens

antal. Gustaf Wasa lärde känna dem och insåg hvad nytta

han kunde draga af deras nit, lärdom och oförskräckthet,

för att i riket införa Lutherska läran. I synnerhet var den

yngre, Lars, hans gunstling, och han gaf honom härpå

det omisskänneligaste bevis, då han befordrade honom, den

32-årige mannen, till den högste inom sitt stånd. När han

af en deputation från presterskapet blifvit underrättad om

valets resultat, bekräftade han det genast. Invigningen

försiggick i Gråmunkekyrkan, nuvarande Riddarholms, der

Konungen sjelf till honom öfverlemnade biskopsstafven.

Ceremonien förrättades af Biskop Sommar i Strengnäs.

Den ägde rum Söndagen före Mikaeli år 1531. Gustaf

bedrog sig icke i sitt val. Den nye Erkebiskopen visade

allt igenom samma värma, samma frimodiga verksamhet för

den Evangeliska lärans spridande, som först ådragit honom

Gustafs bevågenhet, och han utmärkte honom också på

allt sätt, gaf honom en lifvakt af 50 soldater, på det han

icke måtte sakna den yttre aktning, som den vid de

Katholske Prelaternes prakt vanda menigheten så gerna fäste

vid skenet, hvilket hon ännu ej förstod skilja från

verkligheten, och förskaffade honom en brud af sin egen slägt,

Elisabeth Mathei-dotter, Konungens kusin. Laurentius, som

i sin kraftfullaste ålder blifvit upphöjd till Erkebiskop,

innehade denna plats i 42 år, ty han afled först den 2G

Oktober 1673, under sin långa embetsutöfning vittne till