LNCrawler

40. Page 41

427 Porträtter Af Namnkunniga Svenske Män Och Fruntimmer — runeberg.org · All chapters

Page 41

Svea Rikes Lutherske Erke-Biskopar

- 37. Laurentius Petri

den läras allmäuneliga utspridande, för livars sak han stridt

och verkat, och till de skiften, som öfvergingo

Konungahuset, ty det blef hans lott, att sätta kronan, icke blott på

Erik XIV:s, utan äfven på Johan III:s hufvud, sedan han

sammanvigt deras fader vid de tvänne gemåler, som skänkt

honom desse både söner. Han bär med skäl hederstiteln

af Sveriges Apostel och Evangelist. — Efter honom iölja

fem Erkebiskopar, hvilkas porträtter saknas, men hvilkas

biografier vi likväl ej trott böra felas på listan och dem vi

således här meddela. De voro:

Lauiientius Petri, till skillnad irån sin

föregån-gare kallad Gothus, emedan han var född i Ostergöthland

och Söderköping. Han synes ha varit en man af ett

särdeles behagligt umgängessätt och en smidig karakter,

hvar-före han vann, icke allenast då varande Erkebiskopens

u-Un äfven dess dotters tycke, och gifte sig med henne.

Genom sin svärfaders rekommendation utnämndes han till

Hofpredikaut bos Erik XIV, som lät bonom på sin

bekostnad resa ut till Tyskland; att der fullborda sina studier,

ii vartill det Svenska universitetets beskaffenhet icke gaf

hq-nom fullkomligt tillfälle. Han var en af de få, som efter att

j ha varit Erik XIV:s gunstlingar, äfven blefvo det hos hans

efterträdare. Johan IJI. Skälet dertill är likval icke hvad

i som mest hedrar honom, enligt den gamla

anmärknin-| gen , att en svag eller illasinnad regents gunstlingar stil—

i ’an iiro de, som förtjena samtidens aktning eller

ef-terverldens bifall, Johan faun nemligen deu

inställsam->Ue och medgörlige hofmannen ej obenägen att ingå på

‘^äiis planer och biträda honom vid Katholska lärans

å-terinförande, hvartill början skulle göras geuom deu så

kallade Lithurgien. För att sätta honom i tillfälle att

härtill blifva ett tjenligt verktyg — och Johan var sjelf intet

; aiiuat än verktyget at sin fromma men bigotla gemål —

ut-i låumde han honom, utan något föregånget val, till

Erke-; biskop, sedan han förut låtit honom underskrifva några

Vilkor, hvarigenom han förband sig till det förestående

ver-| ket. Invig uingen skedde med flera Påfliga ceremonier, till

st°r skandal för de närvarande. Erkebiskopen författade

ett företal till den nya messboken, som man af dess band

vanligen kallade Röda Boken, och understödde Konungen,

t Su mycket han vågade, med den nya ritualens införande

i 0ch förföljelse mot dem, som vägrade autaga den. Alla

ren-j ^’*iga och välsinnade gjorde honom häremot föreställningar;

lian erfor mycket obehag under sin embetsutöfning, och

kuude ej för sig sjelf dölja, att han förtjenat det, och man

P»Står således, att sorg och samvetsagg i förtid lade honom

1 grafvÉii ar 1579. Han var då endast 50 år gammal och

kade ej fulla 5 år innehaft sin höga värdighet. Man vet

°‘a hans förvaltning — utom det ofvannämnda lithurgisko

oväsendet — ingenting annat att berätta, än den föga

märkliga reformen, att Prestcrne på hans lid började bruka

hattar i stället för de förut vanliga mössorna eller s. k.

pre-stelufvorna.

Andreas Laurentii BotiinieKsis , son af deu

förtjente Ståthållaren i Nordlanden, Björnram, hade tvänne

likheter med sin föregångare, nemligen att, soin han, vara

mag. åt Erkebiskopen Laurentius Petri och att genom

samma slags tvetydiga förtjenster bana sig väg till det högsta

andliga embete inom fäderneslandet. Deu store Gustaf

Wasa hade det missödet, att just hans älsklingsson arbetade

på öfverändakastandet af lians andas storverk:

reformationen , och hans värdiga biträde dervid, Laurentius Petri,

samma slags olycka med sine både förste mågar och

närmaste efterträdare. Andreas Laurentii 5 först Kjrkoherde i

Gefle , utmärkte sig geuom sitt nit för Lithurgien och

såsom den förste prest, h,vilken vågade offentligen, efter dess

föreskrift, hålla messan på Latin i Stockliom. Till

belöning derför utnämndes han af Konungen till Biskop i

Wexiö. Sedan Erhebiskops-stolen ur’1579 blifvit ledig, stod

den i -4 år obesatt, emedan Konungen icke faun något

tjenligt ämne alt upphöja derpå. Slutligen föll lians val på

Andreas Laurentii, för hvilken hans fullmakt utfärdades den

8 September 15S3. Under de sju och ett halft år han

innehade detta embete, visade han också, att Johan ej

misstagit sig på honom, ty han arbetade både med våld och

öfvertalande på att ullöra hans system. Han afled sjelfva

nyårsdagen 1591. Som ett bevis på den ringa aktning han

åtnjöt af Stiftet, anföres , att man öfver honom icke

uppsatte det vanliga epitaCum, utan vid en pelare i högkoret i

Upsala Domkyrka endast upphängde hans adeliga vapen med

deuna underskrift: Andr. Laur. Arch. Ups.’Bur.

Abraham Andiie.-e Angermannus , den gamle

Laurentii Petri tredje måg och tredje efterträdare, banade

sig likväl väg till sin svärfaders embete genom helt andra

förtjenster, än hans tvänne svågrar och företrädare. Han

var nemligen en af Iithurgiens väldigaste motståndare,

hvar-före han måste utstå mycken förföljelse och nödgades fly

till Tyskland, der han vistades, dels i Hamburg dels i

Ly-beck, sysselsatt med flera theologiska skrifters utgifvande

och understödd af Hertig Carl. Kär denne, efter Konung

Johans död, emottagit riksstyrelsen, återkom ¡Magister

Abraham och bevistade det namnkunniga Upsala möte år 1593,

hvarvid han af det församlade Presterskapet nästan enhälligt

valdes till Erkebiskop. KoiJung Sigismund vägrade likväl

att bekräfta valet, och hans samtycke dertill kunde ej

erhållas förr, än morgonen af haus kröniugsdag, den 19

Februari 1594, då invigningen förrättades på förmiddagen ,

hvarefter den nye Erkebiskopen om eftermiddagen satte kro-