LNCrawler

49. Page 50

427 Porträtter Af Namnkunniga Svenske Män Och Fruntimmer — runeberg.org · All chapters

Page 50

Svea Rikes Lutherske Erke-Biskopar

- 55. Jakob Axel Lindblom

- 56. Carl von Rosenstein

- 57. Johan Olof Wallin

- 58. Carl Fredrik af Wingård

hans kall ålade honom till riksdagens slut, hvarefter han

återvände till Upsala, men insjuknade der snart ånyo och

afled den 15 Febr. 1819. Hans söner adlades redan år

1802 under namnet Lindersköld.

56.

Carl Von Rosenstein.

Den 13 Maj 1766 föddes i Upsala Professoren och

Kongl. Lifmedici Samuel Aurivlllii son, Carl, hvilken

sedermera, jemte sin broder, adopterades under morfadren

Rosén von Rosensteins nummer på Riddarhuset. Efter att

ha förrättat åtskilliga Akademiska funktioner, samt gjort en

resa till Marocko såsom predikant vid en beskickning dit,

utnämndes han år 1793 till Regements-Pastor vid

Lif-Regementet och tre år senare till det indrägtiga Kumla

pastorat i Nerike. Ar 1809 blef han Biskop i Linköping och

Ståndets vice Talman vid riksdagen, med hvilket förtroende

han altid hedrades vid alla derpåföljande riksdagar, ända till

dess han såsom Erkebiskop, hvartill han kallades efter

föregångarens död, blef, enligt Konstitutionen, sitt stånds

sjelfskrifne Talman. Äfven han pryddes likasom Lindblom,

hvars plats inom Svenska Akademien han ärfde, med

Serafimer-Ordens-tecknet, efter att ha förrättat Drottningens

kröning är 1829. Han afled den 2 December 1836.

Ekonomiska förhållanden ådrogo honom, under hans senaste

år, många bekymmer, och han gaf inom Svenska kyrkan

det första och, som man vill hoppas, äfven det

sista exemplet af en Erkebiskop, som måste afstå sin egendom och

sina inkomster till sine borgenärers förnöjande.

Godtrogenhet och bristande ordning i hushållningen, mera än ett

slösande lefnadssätt, torde härtill ha varit anledningen.

57.

Johan Olof Wallin

föddes i Stora Tuna i Dalarna den 15 Oktober 1779.

Hans fader, dåvarande Underofficeraren vid Dalregementet,

sedermera Löjtnanten J. A. Wallin, förmådde blott med

svårighet bestrida de kostnade, sonens underhåll vid

Westerås Gymnasium och sedermera vid Akademien

erfordrade. Ynglingens anlag röjde sig också visserligen som goda,

men icke utomordentliga, och han hade redan uppnått 26

år innan han ens bestämt sig till något visst lefnadsyrke,

än mindre utmärkt sig genom särdeles snillegåfvor. Då

framträdde han på en gång såsom fulländad skald och

erhöll den 20 Decemb. 1805 .Svenska Akademiens stora pris för

silt poem

Uppfostraren

, tillika med tvänne andra för

öfversättningar från Latinske skalder. Hvarken för eller

efter honom har en sådan utmärkelse tillfallit någon Svensk

poet. Vid de följande årens täflingar var han nästan en

sjelfskrifven pristagare, och år 1808 tilldömdes honom det

största pris Akademien någonsin bortgifvit eller 200

duka-ter för en sång öfver Gustaf III:s samma år aftäckta staty.

Akademien invalde honom följande året till en bland sine

ledamöter, och dermed upphörde egenteligen hans

verksamhet såsom verldslig skald, i hvilken egenskap han visserligen

har både medtäflare och mästare, men endast för

att användas i en annan väg, der han har inga sådana,

der han står ej blott oöfverträffad , men oupphunnen: den

andeliga sången. Först sedan Wallin blifvit så fördelaktigt

känd, som han blef det år 1805, förmåddes han af några

vänners råd att välja det presterliga kallet och anställdes

vid Krigs-Akademien på Carlberg som Theologie-Adjunkt,

hvarpå tre år senare följde Lektors-befattningen och

Kyrkoherde-beställningen i Solna samt Theologie-doktorshatten.

Ar 1811 utsågs han till ledamot i den Komité,som skulle

utarbeta en ny psalmbok. Detta värf uppdrogs slutligen

åt honom allena, och det är omöjligt att bättre verkställa

ett uppdrag, ty det arbete, han frambragte, har odeladt

erkännts för ett mästerstycke, troligen den yppersta

sångbok någon Kristen församling äger. Såsom andelig talare

var Wallin icke mindre utmärkt, och redan från hans

första uppträdande som sådan år 1806, var han säker att

finna kyrkan fylld af åhörare hvarje gång han visade sig

på predikstolen, ett förhållande, som fortfor ända intill

hans död. Framför allt är han beundransvärd för sina tal

vid vissa tillfälligheter, vid aflidna personers grafvar, vid

invigning af kyrkor och begrafningsplatser och andra dylika

förrättningar, som hans kall medförde. Man har derföre

med skäl gifvit honom tillnamnet:

Davidsharpan i

Norden

. År 1812 blef hau Kyrkoherde i Adolf Fredriks

församling i Stockholm och 1816 Domprost i Westerås.

Innan han ännu hunnit tillträda sistnämnda embete, kallade

honom Storkyrko-församliugen i Stockholm till sin Pastor,

en befattning, som han i sjelfva verket innehade intill sin död,

ty ehuru han år 1837 genom Svenska Presterskapets enhälliga

val, hvilket Regeringen bekräftade, upphöjdes på

Erkebiskopsstolen , tillträdde han likväl aldrig inkomsterna och

bostället, utan förblef Kyrkoherde i Storkyrkan, bestridde der

alla med platsen förenade åligganden och predikade såsom

vanligt. Först det följande året skulle företrädarens enkas

nådår upphöra, men dessförinnan hade döden redan kallat

Wallin från skådeplatsen. Under en resa till Upsala

angreps han af en opasslighet, som oförmodadt bortryckte

honom den 30 Juni 1839 i dess 60:de års ålder. Hans

begrafning på Solna kyrkogård i Stockholm var en verkligt

nationel sorgefest, ty liktåget bestod af hela Stockholms

befolkning. — Tillika med Erkebiskops-fullmakten, hade

Wallin erhållit Serafimer-riddare-diplomet.

58.

Carl Fredrik af Wingård

föddes i Stockholm den 26 September 1781, men flyttade

snart till Götheborg, der dess fader var Biskop. Blef

efter genomgångna lärdomsprof år 1805 Eloqu. Lektor vid

dervarande Gymnasium och erhöll år 1810 Professors-titel.

Prestvigdes först år 1817. Utnämndes år 1818 till Biskop i

Götheborgs stift och till Presteståndets vice Talman vid 1828

och 1834 årens riksdagar. Invaldes ar 1837 i Svenska

Akademien. Efter Erkebiskop Wallins död erhöll han,

som redan vid dess val innehaft andra rummet på

förslaget, Ståndets kallelse till Erkebiskop och utnämndes dertill

af Konungen den 28 September 1839.