LNCrawler

51. Page 53

427 Porträtter Af Namnkunniga Svenske Män Och Fruntimmer — runeberg.org · All chapters

Page 53

Konung Gustaf III:s Samtida

- 59. Carl Gustaf Tessin

Konung Gustaf III:s Samtida.

59.

Carl Gustaf Tessin.

Det ges slägter, som metheorlikt framblänka, lysa en tid

och åter försvinna utan att qvarlemna något spur. Sådan

var den Tessinska. Den store Arkitekten Nikodemus

Tessin hade en fader, utmärkt på samma bana som han, och

dess son, Carl Gustaf, den siste af detta namn, syntes

bestämd att deråt gifva den största glansen, men också att

sluta denna ovanliga ätteföljd af förtjente män. Han var

född år 1G95, skickades som en blott nittonårig yngling

med understöd af Carl XII på resor i främmande länder

och, efter återkomsten derifrån, i diplomatiska värf, gömda

under titeln att förkunna Konung Fredriks uppstigande på

thronen. Vid 1723 års riksdag utsågs han till

Landtmarskalkens biträde, och efter fadrens död 1728, utnämndes

han till dess efterträdare såsom Ofver-Hof-Intendent, en

plats, hvartill hans kärlek för de sköna konsterna och hans

förtroliga bekantskap med dem gjorde honom fullkomligt

värdig. Nya resor i främmande länder utvidgade denna

bekantskap, äfvensom hans politiska åsigter derigenom

bildades och stadgades. Han omfattade Hattpartiet, som var

Frankrike tillgifvet och hvilket han under hela sin lefnad

förblef trogen. Hans fina smak, hans goda umgängessätt,

hans böjelse för litteratur och konst, äfvensom hans

obestridliga benägenhet för prakt och glans, drogo honom på

dess sida och fjättrade honom dervid. Målare-Akademien

är hans stiftelse och ett af de värf, som göra honom den

mesta hedern. Vid 1738 års riksdag var hans anseende så

stort, att han, hofvets motverkan till trots, blef vald till

Landtmarskalk. Hattarna voro dervid rådande, men för

aU fullkomligen störta sina motståndare, Mössorna, yrkade

Tessin den grundsats, att Riksråden endast voro att anse

som Ständernas Ombud, hvilka, lika andra ombud,

kunde efter godtfinnande afsättas när de förlorat sina

principalers förtroende. Efter mycken strid och många

bullersamma uppträden, antogs också denna princip som hade

till följd, att de i Rådet qvarsittande Mössorna förafskedades,

ehuru med pension. På detta sätt blefvo Ständerna

den enda egentliga statsmakten, och då man vet huru de

styrdes af främmande hofs politik, erhöll detta utländska

inflytande således den verkliga ledningen af Sveriges

angelägenheter. Tessin, lik andre partimän, visste troligen icke

hvad föjder hans handling skulle medföra och huru han

sjelf en gång skulle hemsökas deraf. Riksråds-embetet

erbjöds honom nu, men han föredrog Ministerplatsen vid

Franska hofvet, hvilket så väl passade både för hans

personliga smak och hans politiska principer. Han förskaffade

Sverige här en förmånlig handelstraktat och förökade

subsidier, men blef också en omedelbar orsak till det

förderfliga och vanhederliga kriget med Ryssland , hvars utbrott

han visserligen afstyrkte, men då det redan var för sent.

Efter dess slut blef han, som emellertid hemkommit och

inträdt i Rådet, skickad till Preussiska hofvet, att

underhandla om den nye thronföljarens förmälning med Konung

Fredriks syster och förvärfvade derunder både den store

Konungens och hans snillrika systers, Lovisa Ulrikas, tillgifvenhet,

hvilken han också bibehöll till sin död, ehuru

den en gång var nära att förorsaka en brytning med

Ryssland, som ogerna såg hans inflytelse på det unga hofvet.

Ett särdeles bevis af dettas förtroende erhöll han genom

sin utnämning till Guvernör för den späde Arfprinsen

Gustaf. Denna befattning föranledde honom att utgifva de

bekanta »Brefven från en gammal man till en ung Prins,»

hvari han under fabelns och allegoriens drägt söker

bibringa sin elev flera nyttiga sanningar och råd. Denna bok

blef på sin tid mycket berömd, ehuru den sedermera rönt

olika omdömen i anseende till den ytliga moral och den

flärd man påstått ligga till grund för det uppfostringssätt

han följde med den unge prinsen. Förändrade politiska

konjunkturer föranledde Tessins skiljande från denna plats

och år 1760, då Mösspartiet återkom till väldet, äfven

från Rådsembetet. Detta senare skedde likväl i artiga

former och med tillägg af en pension, men hvilken vid 1765

års riksdag indrogs. Tessin, som altid i sitt lefnadssätt

mera rådfrågat sin smak, än sina tillgångar, råkade härige-