LNCrawler

53. Page 55

427 Porträtter Af Namnkunniga Svenske Män Och Fruntimmer — runeberg.org · All chapters

Page 55

Konung Gustaf III:s Samtida

- 61. Carl August Ehrensvärd

- 62. Gustaf Mauritz Armfelt

ning att afbida Prinsens af Nassau nya anfall, hvilket

Ehrensvärd, nöjd med de vid slagets början vunna

fördelarna, ville undvika. Då han sedermera infann sig hos

Konungen, var hans första ord: »Ers Maj:t har icke mer

någon skärgårdsflotta,» hvilka Gustaf III besvarade med

Svärdsordens stora kors, hvarmed han prydde honom såsom om

han varit segrare. Misstroende lyckan nedlade E. icke

desto mindre sitt befäl och flyttade på landet. Efter

Konungens död drogs han af den nya regeringen, som trodde

honom kunna räknas bland de missnöjde, åter in i tjenst,

men det dröjde ej länge förr än han tröttnade dervid och

tog afsked år 1795. På resan till Norrköpings riksdag

sjuknade han oförmodadt i Örebro och afled der den 21

Maj 1800, endast 55 år gammal. —Ehrensvärd var ej blott

teoretisk konstnär, utan äfven praktisk. Utmärkt tecknare

skulle han kunnat gå långt som artist, om han egnat sig åt

konsten som yrke, likasom han kunnat bli utmärkt militär

eller författare om han allvarligt och uteslutande omfattat

ettdera af dessa stånd. Hans ovanliga sinnesliflighet, hans

oemotståndliga begär, att intränga inom allt vetandes

område, hindrade honom likväl derifrån. Man har af honom

ett helt band med teckningar öfver Svenska historien,

många djuptänkta, många åter mera originella, än sanna och

träffande. Ehrensvärd var till karakteren en af de största

och ädlaste menniskor; högtänkt, frisinnad, välvillig,

känslig för allt skönt och sant, utan fläck, nästan utan någon

brist, men som aldrig tänkte på att utmärka sig, att göra

lycka, att väcka uppseende, och de egenheter i både sitt

sätt att vara och i stil, man kan tillvita honom, voro

följer af hans blixtrande tankekraft, hans förakt för all

småaktighet, icke af begäret att synas originell.

62.

Gustaf Mauritz Armfelt

föddes i S:t Mårtens Socken i Finland den 1 April 1757.

En ödets lek gjorde hans födelsedag till ett slags förebild

af hans kommande öden och karakter, ty båda blefvo

vexlande såsom väderleken i denna månad och opålitliga som

de löften och uppgifter en föråldrad sed tillåter att på skämt

göras denna dag. Hvarken natur eller lycka hade mot

honom varit njugga, ej blott härkomst och rikedom,

men äfven yttre behag, älskvärdhet, förstånd, liflighet,

anlag till många talanger, verksamhetsdrift och mod; hans

missöde var, att han alltför tidigt erfor dessa fördelar och

just derigenom hindrades från att utbilda sina

själsförmögenheter till redbara egenskaper, gagneliga för honom sjelf

och fäderneslandet. Yid 17 år blef han Officer vid gardet,

men utmärkte sig der genom ingenting annat, än sina

utsväfningar och sitt jägtande efter nöjen, hvilka ådrogo

honom Gustaf IILs onåd, så att han lät råda honom att gå

i utländsk tjenst. Han for också verkligen utomlands, men

uppehöll sig för det mesta i Paris, och uppvaktade

Konungen vid dess vistande i Spaa, der hans intagande väsen,

som så mycket öfverensstämde med Gustafs eget lynne och

böjelse, utplånade det förra obehagliga intrycket, så att

han utnämndes till kavaljer för Kronprinsen och, efter

återkomsten till fäderneslandet år 1780, steg allt högre i

Monarkens ynnest och blef snart dess förklarade favorit.

Följden häraf var, som man lätt kan tänka, den ena nådebevisningen

efter den andra, hvilka kommo så skyndsamt,

att han vid Konungens död år 1792, vid icke fyllda 35

års ålder, var General-major, Öfverståthållare i Stockholm,

Serafimer-Riddare och En af de Aderton i Svenska

Akademien, samt redan bestridt flera vigtiga värf, bland andra

de af Kommissarie vid fredsslutet i Werälä och ledamot i

regeringen under Konungens frånvaro. Han tillhörde

Gustafs intima umgängeskrets, hade ej blott hans förtroende i

stats- utan äfven i enskildta angelägenheter och begagnades

af honom både i krigiska och fredliga uppdrag, ty han

hade, om ej lika skicklighet, åtminstone mycken

användbarhet i båda. Vid 1786 och 1789 års riksdag var han

Regeringens hemliga ombud hos Ständerna, för att hos

dem befordra hennes planer. Under kriget i Finland

utmärkte han sig vid eröfringen af Ryska batterierna på

Elgsön, vid Kärnäkoski-passets intagande och vid anfallet på

Savitaipale, der han blef illa sårad, och hvilka bragder

förvärfvade honom Svärdsordens stora kors. Förut hade

han varit Konungen följaktig på dess resa till Italien,

öfverallt hänförande hvar och en, med hvilken han kom i

beröring, genom sin omotståndliga tjusningskraft, lika

farlig för qvinnohjertat som för fienden. Andra, som äfven

hade Gustafs förtroende, försäkra emellertid, att Armfelt

ofta skall ha skakat det genom sitt eturderi och sin

lättsinnighet, så att konungen skall ha yttrat sin föresatts att

skilja honom från sin person och att framdeles aldrig låta

någon uppstiga till den vådliga rangen af gunstling.

Konungens död förekom denna tankas verkställighet, men

åstadkom deremot en likadan förändring i Armfelts

belägenhet, ehuru af för honom vådligare art. Han hade

råkat ådraga sig Reuterholms fiendskap, och denne lika

allsmäktige som oädle och hämdlystne man använde sin

oinskränkta inflytelse till hans störtande. Visserligen

befordrades han den 15 Maj 1792 till General-löjtnant, men

som han märkte, det han icke stod väl vid hofvet,

begärde han tillåtelse att, för sin helsas skötande, företaga en

utländsk resa. Härunder fråntog man honom Öfverståthål-