LNCrawler

54. Page 56

427 Porträtter Af Namnkunniga Svenske Män Och Fruntimmer — runeberg.org · All chapters

Page 56

Konung Gustaf III:s Samtida

- 62. Gustaf Mauritz Armfelt

- 63. Anders Johan von Höpken

lare-Embetet och skickade honom i stället, såsom i en slags

förvisning, till Neapel, der han skulle bekläda den

tämmeligen öfverflödiga posten af Svenskt Sändebud. Här

inlät han sig i en anläggning, hvars afsigt var att, med

Rysslands biträde, förändra förmyndare-regeringen i Sverige,

men hvilken upptäcktes och ådrog icke blott Armfelt, utan

äfven hans vänner och förtrogne, en injurie-process, som

slutades med deras fällande till åtskilliga skymfliga straff.

(En utförlig öfversigt af denna rättegång finnes i Svensk

Nationalkalender för år 1840.) Eu Svensk fregatt

skickades till Neapel för att fängsla och hemföra honom, men

genom drottningen, hvars ynnest han vetat förvärfva,

räddades han och sökte en fristad i Ryssland, der han i

Oktober 1794 anlände till Kaluga. Här vistades han till

Gustaf Adolfs anträde till regeringen. Till denne vände han

sig för att få den dom upphäfven, som fällt honom till

förlust af lif, ära och gods och hans namn att uppspikas på

skampålen i alla rikets städer. Ar 1799 upphäfdes också

domen och han återkom till fäderneslandet i Maj 1801.

Här utnämndes han till Minister i Wien, men hemkallades

år 1804 att emottaga befälet öfver Svenska tropparna i

Pomern. Kriget derstädes gaf honom väl icke många

tillfällen att utmärka sig, men han begagnade likväl dem som

erbjödo sig och blef, vid reträtten från Pomerska gränsen,

sårad. Följande året erhöll han befälet öfver Vestra

arméen mot Norrige, men hvarifrån han, efter några

månaders förlopp, åter skiljdes, emedan Konungen förtrot att här

ingenting uträttades. Vid den konspiration, som i början

af år 1809 anstiftades mot Gustaf Adolf, ville man väl

draga honom med in i anläggningen, men han tog ingen

verksam del deri. Icke desto mindre blef revolutionen

äfven för honom icke aldeles utan frukter, ty han återfick

befälet öfver arméen mot Norrige och utnämndes vid

kröningen till En af Rikets Herrar af samme Carl XIII,

hvilken som Hertig undertecknat hans dödsdom. Följande året

blef han President i Krigs-Kollegium, men nedlade denna

befattning i Oktober samma år. En intrig, hvars rätta

sammanhang man icke tillräckligt känner, ådrog honom den

nya styrelsens misstroende och onåd,hvilket hade till följd,

att han den 1 April, på sjelfva sin födelsedag, fick

befallning att lemna riket och fördes öfver gränsen till Ryssland.

Han vann snart Kejsar Alexanders ynnest, var honom följ—

aktig till Abo vid dess sammanträde derstädes med då

varande Svenske Kronprinsen, som han säges ha velat

underrätta om hvad som härvid kunnat vinnas för hans

fädernesland, hvilket han, oaktadt sin flyktighet, aldrig

upphörde att älska, men han kom för sent. Alexander

upphöjde honom i Grefligt stånd och auförtrodde honom år

1813 att förestå Genernal-Guvernörs-Embetet i Finland.

Efter flera månaders sjukdom afled han på lustslottet

Tsarskoe-Selo, nära Petersburg, den 19 Augusti 1814, endast 57 år

63.

Anders Johan von Höpken.

Han var son af Presidenten i Kommerse-Kollegium D.

N. von Höpken och föddes den 11 April 1712. Fadrens

rang och hans egna talanger anvisade honom vägen till

lycka och utmärkelse, och, för att så mycket säkrare hinna

fram till detta mål, valde han den bana, som, i det hon

mest öfverensstämde med hans böjelse, äfven under

dåvarande förhållanden, öppnade den snaraste utsigten till

befordran: han valde nemligen diplomatiken. På en resa,

som han företog till flera främmande länder, blef han i

Marseille, vid endast 22 års ålder, intagen i

Academie des

belles lettres

. Efter återkomsten hem ingick han, som

redan under sin resa varit af Svenska sändebudet i England

använd i åtskilliga ministeriella värf, i då varande

Kansli-Kollegium, blef på riksdagarna invald i Sekreta-Utskottet,

der han var en bland de tongifvande och kallades år 1746

in i Rådet. Han qvarblef här till år 1761, då han

lemnade sin plats, emedan han icke ville bibehålla den för att

der vara ett mål för de intriger, som spelades mot det parti

han tillhörde, och kanske äfven för att undvika skymfen af

en formlig afsättning. Han blef väl samma år anmodad att

återtaga den, men gjorde det icke förr än år 1774, då han,

till följe af förändrade omständigheter, ansåg sig med mera

trygghet och lugn kunna inträda i Rådet. De Svenska

diplomatiska ärenderna ha sällan skötts med den takt och

skicklighet som under den tid han var Kansli-President,

eller från år 1752 till år 1761. Han kunde likväl icke

hindra, att Sverige invecklades i kriget mot Preussen,

hvilket hvarken till sin idé öfverensstämde med dess intresse

eller till utförandet förökade dess ära och anseende, men

väl bidrog att ännu mer förvirra dess förut intrasslade

finanser. Hvad man dock mest förebrår honom är, att han icke

med nog kraft afstyrde det, utan snarare gaf sig sken af

att tillstyrka det, då han, vid anförandet af skälen för och

mot, nästan tycktes gifva största vigten åt de förra. —

Höpken var icke endast statsman, han var äfven

vetenskapsman och vitterhetsidkare, och som sådan har han måhända

ännu mer gagnat sitt fädernesland, än i den förra egenskapen.

År 1739 var han en bland dem, som verksammast

bidrogo till Vetenskaps-Akademiens stiftande, hvars förste

Sekreterare han blef, och år 1753 uppgjorde han planen till

Vitterhets- Historie- och Antiqvitets-Akademiens inrättning,

och åtnjöt äfven den utmärkelse, att af Drottningen nämnas