LNCrawler

57. Page 59

427 Porträtter Af Namnkunniga Svenske Män Och Fruntimmer — runeberg.org · All chapters

Page 59

Konung Gustaf III:s Samtida

- 63. Anders Johan von Höpken

- 64. Fredrik Hendrik af Chapman

- 65. Filip Julius Bernhard von Platen

- 66. Adolf Fredrik Munck

till dess förste Direktör. Vid Svenska Akademiens stiftelse

blef han dess förste ledamot. Flera utländska lärda

sällskap hade låtit honom samma ära vederfaras. Höpken är

onekligen en af de renaste och vackraste karakterer

Riksdagsepoken frambragt, och en man, som skulle prydt och

hedrat andra epoker. Han dog den 9 Maj 1789, rörd af

slag midt ibland sina gäster vid middagsbordet. Han har

efterlemnat flera skrifter i politiska ämnen och åtskilliga

akademiska tal.

64.

Fredrik Henrik af Chapman,

född i Götheborg af Engelska föräldrar den 9 September

172l. Fadrens yrke — han var Major vid Svenska

flottan — bestämde äfven sonen till sjöväsendet, men han valde

den theoretiska delen deraf och blef ej blott Sveriges

störste skeppsbyggmästare, utan äfven en af de störste Europa

frambragt. För att fullkomna sig i sin vetenskap, reste han

till dess hufvudsäte, England, der hans ihärdiga forskningar

mot honom väckte misstankan för elaka afsigter och

föranledde hans arrestering. Misstankan lemnade likväl snart

rum för öfvertygelsen om hans ovanliga skicklighet och han

erbjöds träda i Engelsk tjenst, hvilket likväl ej skedde,

emedan Chapinan älskade sitt fädernesland och i framtiden icke

heller fick tillfälle att klaga öfver bristande uppmärksamhet

och belöning. Den äldre Ehrensvärd begagnade honom,

efter hans återkomst, att utföra sin idé om en

skärgårdsflottas inrättning. Efter Ehrensvärds död råkade hans

skapelse i förfall och Chapman åsidosattes. Gustaf III

uppträdde likväl några år senare på thronen, och med honom

en gynsam tid för all förtjenst och alla stora företag. År

1776 byggde Chapman en landstignings-kanonslup, som han

framvisade för Konungen, hvilken sjelf gick ombord derpå,

och, sedan han funnit uppfinningen god, utnämnde han

uppfinnaren till Öfverstelöjtnant och befalde honom bygga

sig en roddflotta. På den följde snart en linieflotta efter

Chapmans modell, som fullbordades på den korta tiden af

7 år, eller från 1781 till 1788, då tillfälle yppades för

hans båda verk att prisa sin mästare. Båda bestodo

profvet, och hela Europa skyndade efter hand att tillegna sig

Chapmans snillrika idéer, hvilka senare tider blott i några

mindre detaljer behöft förbättra. Till den inre

tillfredsställelsen en utmärkt man altid skördar af att se sin tanka

träda i handling, kommo äfven yttre belöningar och

Chapman steg efter hand till Adelsman, vice Amiral och

Kommendör af Wasa-Orden med stora Korset,

hvarförutan Vetenskaps-Akademien och flera in- och utländska lärda säll-

skap valde honom till sin ledamot. Hans bild upprestes år

1800 i modellsalen i Carlskrona. Yid 72 års ålder

lemnade han statens tjenst, men upphörde derföre icke att med

nya rön och arbeten gagna sin vetenskap och afled först den

19 Augusti 1808, i den höga åldern af nära 87 år, men

utan att ha kännt ålderdomens vanlige följeslagare:

bräcklighet och aftagande.

65.

Filip Julius Bernhard von Platen,

född på godset Dornhoff på Rügen den 14 Mars 1732, af

en urgammal adelig ätt, ingick redan som gosse i

krigstjenst och bevistade vid 15 års ålder Preussiska arméens

fälttåg i Böhmen, der han erhöll flera blessyrer. Efter

krigets slut återgick han i Svensk tjenst och steg der i

grader ända till Fällmarskalks-värdigheten. Under Finska

kriget förde han befälet näst Konungen och utmärkte sig

såsom en tapper och välsinnad man, men utan att ådagalägga

några högre militäriska talanger. Efter freden vistades han

för det mesta i Pomern och dog derstädes den 23 April

1805. Vid Verälä-fredens förkunnande gaf Gustaf III

honom ett ganska smickrande vitsord om hans «mannamod

och mogna råd» samt den förbindelse, hvari han och arméen

stodo till honom.

66.

Adolf Fredrik Munck.

Denne man, född är 1749, har i den nyare Svenska

historien vunnit en tvetydig ryktbarhet och denna är utan

tvifvel ett af de största misstag man kan förebrå Gustaf III,

ty af alla dem, han hedrade med sin ynnest, visade sig

ingen så föga förtjent deraf som Munck. Han hade, man vet

ej hvarigenom, råkat ådraga sig Konungens uppmärksamhet,

som efter hand upphöjde honom till den ena värdigheten

efter den andra, gjorde honom till Friherre, President i

Kammar-Rätten, Serafimer-Riddare och ledamot i

Regeringen under sina utländska resor, utan att Munck hvarken

genom sina kunskaper eller förståndsgåfvor pa något sätt

rättfärdigade denna utmärkelse, ty med ett groft sätt att

vara och ett våldsamt, despotiskst lynne, förenade han den

slags ärelystnad, som menniskor af hans själsbeskaffenhet

kunna känna och den fullkomligaste likgiltighet om medlen

till sina ändamål. Ett obevist rykte uppger anledningen

till hans ynnest vara, icke blott hans brukbarhet som

verktyg för hvad uppdrag som helst Konungen kunde lemna

honom, utan äfven och i ännu högre grad det val,

hvarmed Drottning Sofia Magdalena hedrade honom, då hon,