LNCrawler

58. Page 60

427 Porträtter Af Namnkunniga Svenske Män Och Fruntimmer — runeberg.org · All chapters

Page 60

Konung Gustaf III:s Samtida

- 66. Adolf Fredrik Munck

- 67. Björnram

- 68. Axel Gabriel Lejonhufvud

- 69. Hugo Herman von Saltza

efter Konungens önskan, lät i hemlighet upplösa sitt

äktenskap och i stället utsåg åt sig en annan make, på det

thronen ej måtte sakna arfvingar. Han skulle således vara

fader åt Gustaf IV Adolf och den sedermera födde, men i

späd ålder aflidne, Prins Carl Gustaf. Sjelf var Munck

likväl långt ifrån att vidkännas denna uppgift, utan har

tvärtom författat en lång berättelse om Konungens försoning med

Drottningen, och en hop dyrbara smycken, som han

erhållit af den senare, försäkrade han vara ett bevis på

Drottningens tillfredsställelse, för det han haft den lyckan att

bidraga till hennes försoning med hennes gemål.

Konungens död var emellertid signalen till hans fall, och man

kan i detta hänseende icke anklaga Förmyndare-regeringen

att emot honom hafva ledts endast af samma princip af

förföljelse och hat mot Gustafs vänner och gunstlingar,

hvarifrån man emot andra ej kan fritaga henne. En jude,

som i Finland blifvit ertappad med utspridande af falska

s. k. Fahnhjelmar, (Krigsförvaltningens obligationer) uppgaf

Friherre Munk såsom den, hvilken lemnat honom

desamma. I anseende till den anklagades höga rang, ville man

ej hänskjuta målet till vanlig domstols ransakning, utan en

sådan företogs på slottet i Hertigens och flere

stats-embetsmäns närvaro. Munck kunde icke neka för tillmälet,

förklarades således förlustig sina värdigheter och tilläts, såsom

en särdeles nåd, att, utan att hemsökas af lagens näpst,

få lemna landet med vilkor, att aldrig dit återkomma. Han

uppehöll sig sedermera i Italien och lefde der i nära 40

år, således tillbringande i förtjent glömska och förakt en

vida längre tid, än den hans oförtjenta lycka och

upphöjelse varade. Han dog i Toscana den 18 Julii 1831.

67.

Björnram.

Man känner hvarken denne mans förnamn eller hans

födelse- och dödsår. Han var född i Finland och ingick i

Kongl. Kansliet, hvarest han erhöll

Protokolls-Sekreterare-titel och en pension af 400 Rdr, men man vet ej om och

huru länge han der tjenstgjorde. Han skall icke ha haft

några särdeles kunskaper, men mycken klyftighet och

förslagenhet samt i allmänhet fört ett stilla och indraget

lefnadssätt. En enda omständighet gjorde honom

namnkunnig, nemligen hans föregfina kunskap i magien.

Tidehvarfvets otro och lättsinnighet gick, såsom vanligt, hand i hand

med deras fullkomliga motsatser: öfvertro och svärmeri,

och det var således icke någon sällsynthet, att samma

personer som föraktade religionen och förnekade, eller

åtminstone låtsade förneka, Guds tillvarelse, deremot bäfvande

trodde på djefvulen och voro öfvertygade om andars och

spökens tillvarelse samt vissa menniskors förmåga att

framkalla dem och förtrolighet med andeverldens hemligheter,

Björnram, antingen delade denna tro eller förstod begagna

sig deraf, och man omtalar flera prof på hans kunskap i

öfvernaturliga ämnen samt de andesyner han tillställt.

Gustaf III roade sig med att öfvervara en sådan representation,

som han en natt gaf i Lofö kyrka och hvarom en

berättelse finnes i Medicinalrådet Hedins bref. Ett bevis

huru jemväl upphöjda snillen äro barn af sin tid och,

åtminstone ögonblickligt, kunna smittas af dess villfarelser,

är, att äfven C. A. Ehrensvärd grubblade på Björnrams

mystiska konst och lät förmå sig att följa honom vid ett

experiment, som han en natt skulle företaga i Johanis

kyrka. Det lyckades likväl icke, och Ehrensvärd, som

fann detta gyckelspel sig ovärdigt, uppsade straxt derefter

all bekantskap och beröring med gycklaren.

68.

Axel Gabriel Lejonhufvud,

född den 13 September 1717, ingick först på den civila

tjenstemannabanan i Kansliet, men lemnadc den snart för att

beträda den militära, der han steg till Öfverstlöjtnant, då

han år 1766 tog afsked ur krigstjensten, för alt egna sig åt

allmänna värf och sin böjelse för litteratur och musik.

Han har utgifvit åtskilliga skaldestycken, hvaribland må

nämnas:

Tankeval öfver Söndagars Evangelier

. Hans

börd och litterära bildning drog honom till hofvet, der han

blef Ofverkammarherre och förskaffade honom en plats i

Vitterhets- och Musikaliska-Akademien. Vid 1771 års

riksdag valde hans stånd honom till Landtmarskalk. Att

han derunder ej ådrog sig Konungens ogunst, kan synas

deraf, att Gustaf, efter riksdagens slut, utnämnde honom

till Kommendör af Nordstjerne-Orden och 1775 till President

i Åbo Hof-Rätt, hvarifrån han tog afsked år 17S0 och

dog på Lindö sätesgård i Östergöthland den 19 Juni 1789.

69.

Hugo Herman von Saltza,

föddes den 6 Augusti 1726, ägnade sig at sjötjensten och

gjorde såsom helt ung flera sjöresor, deribland äfven en på

Ostindiska kompagniets skepp, Stockholm, som led skeppsbrott

och hvarifrån Saltza icke utan fara och svårighet lyckades

återkomma till Sverige. Han deltog sedermera, såsom

Infanteriofficer, i Pomerska kriget och utmärkte sig der-