LNCrawler

61. Page 63

427 Porträtter Af Namnkunniga Svenske Män Och Fruntimmer — runeberg.org · All chapters

Page 63

Konung Gustaf III:s Samtida

- 69. Hugo Herman von Saltza

- 70. Johan Franz Pollett

- 71. Clas de Frietzky

under vid flera tillfällen, särdeles i affären vid Neukahlen,

der han kommenderade en del af Elfsborgs Regemente,

fördref Preussarne samt tog en mängd fångar och byte.

Han var då i sjelfva verket endast Kapten, men denna

affär föranledde hans befordran till Major. Efter freden steg

han småningom till Öfverste för ett värfvadt regemente,

Kommendant i Götheborg, tillförordnad Landshöfding i

Halland och General-Major. Vid 1778 års riksdag utsågs han

till Landtmarskalk, ett uppdrag, som då icke var särdeles

svårt att bestrida i anseende till den enighet och det goda

förstånd, hvilka i allmänhet rådde emellan regeringen och

Ständerna. Som ett bevis på Konungens belåtenhet med

hans tjenster, upphöjdes han i Grefligt stånd och till

Kommendör af Svärds-Orden med stora Korset. Han afled den

1 Mars 1785 och den Grefliga ätt, han börjat, slutades

äfven med honom.

70.

Johan Franz Pollett,

född i Skenninge, der hans fader var Kyrkoherde, den 11

Mars 1729, gick vid 16 års ålder i Fransysk tjenst vid

regementet

Royal Suedois

sedermera vid Regementet

Royal

deux Ponts

, som Hertigen af Zwejbrücken uppsatte och

qvarblef der till år 1777. Under denna tid bevistade han

Franska arméens fälttåg och derunder äfven det bekanta

slaget vid Rossbach. Han återvände sedan till Sverige, i

hvars armé han utnämndes till Öfverste och till

Kommendant i Stralsund, upphöjdes i adligt stånd och befordrades

till General-Löjtnant och Kommendör af Svärds-Orden samt

förestod någon tid General-Guvernörs-Embetet i Svenska

Pomern. Han afled i Stralsund den 26 Febr. 1802, med

ryktet om att ha varit en liflig, driftig och beslutsam man.

71.

Clas de Frietzky.

Denne mans enda anspråk på utmärkelse är det namn

af

medborgare

han tillvunnit sig, men detta kan äfven vara

honom nog. Han föddes 1737 och lärer någon liten tid

hafva tjenstgjort vid Landskansliet i Örebro, men hvilken

befattning han snart lemnade för att ägna sig åt

landthushållningen och sina egna angelägenheters vård. Denna

öfvergaf han endast vid några tillfällen för att sysselsätta sig

med de allmännas. Vid slutet af riksdagstiden uppträdde

han såsom en aktad och verksam ledamot af Mösspartiet.

Det är beklagligt, att man skall nödgas räkna äfven en

sådan man som Frietzky till ett af dessa partier, hvilkas namn

vanpryder vår historia, men sådant var en följd, icke af

hans lynne, utan af lids-förhållanderna, och han skiljer sig

för öfrigt högst väsendtligt från sine medbröder deri, att

han eftersträfvade icke egna fördelar och välde, utan hvad

han ansåg för fäderneslandets nytta. Yid 1786 års riksdag,

då det Aristokratiska partiet trodde tiden gynnande att åter

börja sin seklergamla strid med Konungamakten, var Frietzky

en af dess förnämste kämpar, men icke af samma

bevekel-segrunder som partiet, utan emedan han fann åtskilliga af

Styrelsens åtgärder skadliga för nationen och friheten, hvars

grundsatser han af hela sin själ var tillgifven. Hans

memorial om bränvinsbränningen, hvari han tydligt visade, att

denna var en af folkets, och särdeles landtmannens,

rättigheter, hvilken icke utan orättvisa kunde dem afhändas, väckte

mycket uppseende och var troligen en bland anledningarna

till riksdagens oförmodade slut. Den derpå följande var

likväl i synnerhet den, vid hvilken Frietzkys talanger och

patriotism skulle lysa i sin fulla glans. Med lika mycket

mod som skicklighet sökte han motarbeta Konungens

planer på en utvidgad makt, och föreslog, för att vinna

ändamålet, att man borde söka draga ännu ett stånd på Adelns

sida. Härtill erfordrades den icke särdeles betydliga

summan af 7000 Rdr, men hvilken de rike particheferne Fersen

och De Geer nekade att anskaffa, ehuru sådant bordt vara

en småsak för ens den ene af dem. Vid den statskupp,

Gustaf III vid denna riksdag utförde, var Frietzky en af

de arresterade, hvarjemte hans papper förseglades, emedan

man inbillat Konungen, att han var hufvudman för det

parti, som handlade efter Ryska intriger och besoldades

med Ryska penningar. Ingenting fanns likväl, som på

minsta sätt bekräftade en sådan misstanka, och Frietzky var

för öfrigt en af dem, som hon aldraminst bordt drabba,

emedan han var lika fri från egennytta som från andra

skamliga passioner och hans handlingssätt leddes af de

renaste motiver. Han återfick likväl icke friheten förr, än

efter riksdagens slut. Vid den i Gefle 1792, deltog han

åter i förhandlingarna och var en af Hemliga Utskottets

ledamöter. Han kom härigenom i en närmare beröring

med Konungen, som ej kunde undgå att fatta högaktning

för honom och derpå gaf honom ett bevis, som lika hedrar

både Gustaf oeh Frietzky. Då Utskottet hade sin sista

sammankomst, förklarade nemligen Konungen, att han nu

först lärt rätt känna och värdera Frietzkys karakter och

statsekonomiska insigter, och derföre utnämnde honom till

Kommendör af Wasa-Orden. Frietzky undanbad sig likväl

denna nådebetygelse, försäkrade, det han redan vid 1772

års riksdag gjort ett löfte, att aldrig mottaga någon titel,

dekoration eller pekuniär belöning samt i ett stort sällskap

med en dyr ed bekräftat detta löfte. Någon sade sedan