LNCrawler

69. Page 71

427 Porträtter Af Namnkunniga Svenske Män Och Fruntimmer — runeberg.org · All chapters

Page 71

Konung Gustaf III:s Samtida

- 85. Louis Masreliez

- 86. Nils Rosén von Rosenstein

men till Sverige utnämndes han till Professor,

Målare-Akademiens Direktör och slutligen Hof-Intendent. Han

öfvergaf snart historie-målningen, emedan han sjelf tyckte sig

icke äga de höga anlag, som han fordrade för denna genre.

Några af hans efterlemnade arbeten, och deribland

Altar-taflan i Maria kyrka i Stockholm, synas likväl visa, att han

haft mindre skäl att öfvergifva historie-målningen, än många

som dervid qvarstannat. Karakteristiskt för hans

blygsamhet är, att ofvannämnda altarlafla endast var provisoriskt

målad och af honom ämnad att utbytas mot en bättre, som

han tänkte måla i Rom, men att Kyrkans Råd fann sig så

belåtet med denna, att det ej ville hafva någon annan.

Masreliez’s egentliga styrka var basreliefen och hans

arbeten i denna stil, i trenne rum af Kongl. paviljougen på

Haga, ha till och med blifvit satta i bredd med Rafaels

Loger. I teckning och komposition är han af få

öfverträffad. Han afled i Stockholm år 1819. — Hans yngre bror,

Jean Baptiste, född i Stockholm år 1754 och der afliden

år 1801, omfattade fadrens yrke som

ornaments-bildthuggare och har först hos oss infört pastellagens användande.

86.

Nils Rosén von Rosenstein

är namnet på Sveriges störste Läkare under början och

medlet af förra seklet, ett af de yppersta vetenskapen hos

oss har att uppvisa, och af dem hon i något land har att

skryta af. Han föddes den 1 Februari 1706 nära

Götheborg, der hans fader, Regements-pastorn Rosén, bodde.

Han var i början bestämd att inträda i sin faders stånd,

men visade en oöfvervinnerlig böjelse för medicinen,

hvartill, utom naturlig fallenhet, tvenne anledningar sägas hafva

bidragit. Han skall nemligen, vid 4 års ålder, hafva

insjuknat i pesten och ansetts för död; men när han som lik låg

upplagd på ett bord, inkom lyckligtvis hans moder, och

märkte några återstående spår af lif hos det älskade barnet,

hvarföre bon ryckte det undan den förestående hastiga

begrafningen, samt derigenom undan den verkliga döden.

Tankan på denna händelse, som sedermera ofta berättades för

den tillväxande gossen, väckte hos honom den öfvertygelse,

att många menniskolif skulle kunna räddas genom en större

tillgång på skicklige Läkare. En sådan fanns emedlertid i

hans faders församling. Det var en bonde, som med

mycken framgång botade en mängd sjukdomar. Gossen, som

såg denne ostuderade och olärde mans lyckliga kurer, tyckte

sig häraf finna, huru mycket mer skulle kunna för

mensklighetens sak uträttas af en person, som med hans förmåga

till sjelftanka och aktgifvande på naturen, förenade

kunskapens och studiernas ofantliga resurser, men hvilka, utom dessa

ofvannämnda nödvändiga egenskaper, blifva ett dödt

minnesförråd. Hans fader kunde ej motstå sonens ifriga

längtan att få ägna sig åt läkarekonsten, men hans knappa

tillgångar medgåfvo honom föga mer, än att lemna honom sitt

bifall dertill. Blott en korrt tid förmådde han bestrida

ynglingens vistande vid Lunds Universitet, hvarifrån han år

1724 måste begifva sig till Stockholm att der emottaga en

Informators-befattning. Denna motgång, som han tyckte,

var likväl i sjelfva verket en redbar lycka, ty han råkade

komma i den utmärkte Arkiatern Ribes hus, hvars son

anförtroddes åt hans handledning, medan han sjelf begagnade

fadrens, att utvidga sina insigter i dennes konst.

Äfvenledes blef han bekant med Casten Rönnow (en man,

hvarom vi framdeles vidare skola tala), hvilken förskaffade

honom en Medecinae-Adjunkts post i Upsala. År 1729 fick

han tillfälle att med en ung Grefve Posse företaga en resa

till åtskilliga Tyska städer, fortsatte den sedan till

Frankrike och Holland samt tog i Harderwik Doktorsgraden.

Återkommen till Sverige år 1731, utnämndes han att

förestå Medecinae-professionen under Arkiater Rudbecks

tjenstledighet. En Professorsstol blef korrt derefter ledig i Lund,

på hvilken Rosén äfven erhöll fullmakt, men Upsala ville

ej förlora honom, och för att undgå en sådan förlust,

föreslog dess Akademiska Konsistorium att han, såsom

förbättring i sin knappa Adjunktslön, måtte få åtnjuta inkomsten

af Ulfva rusthåll, hvilket äfven beviljades.

Naturalhistoriska professionen tillföll honom år 1740, men hvilken han

till Linné bortbytte mot professionen i den praktiska

medicinen, ett byte, hvarmed både de utmärkte männen och

deras vetenskaper hade skäl att vara tillfredsställda. År

1756 ingick han ett nytt tjenstebyte med sin måg,

Bibliothekarien Aurivillius, men flyttade, till följe af en

påkommen sjuklighet, följande året till Stockholm. För sin

tillsyn vid de trenne yngre Kongl. barnens koppympning och

för sina öfriga förtjenster, erhöll Rosén år 1769 af

Ständerna den då för tiden icke obetydliga gåfvan af 100,000

Daler kopparmynt. Flera andra belöningar hade förut

tillfallit honom. Vid Vetenskaps-Akademiens stiftelse blef

han en af dess förste ledamöter, hvarförutan han

upphöjdes i Adligt stånd, pryddes med Nordstjerne-Orden och

utnämndes till Kongl. Lif-Medikus. Han afled i Upsala

den 16 Julii 1773. Efter honom finnas en mängd

skrifter, hvaraf åtskilliga ännu bibehålla ett klassiskt värde t.

ex. hans

Underrättelser om barnsjukdomar

, hans

Hus- och Res-Apothek

, m. fl.