LNCrawler

7. Page 8

427 Porträtter Af Namnkunniga Svenske Män Och Fruntimmer — runeberg.org · All chapters

Page 8

Svenske Poeter

- 5. Gustav Filip Creutz

- 6. Georg Stjernhjelm

- 7. Carl Mikael Bellman

- 8. Erik Sjöberg (Vitalis)

dessutom tillsammans med det då för tiden högst bildade

Europeiska lands, Frankrikes, utmärktaste författare; dels

är det ej gifvet, att Svenska poesien vunnit pä om han

skrifvit mer. Han hade kanhända då icke skrifvit

någonting så helt och fulländadt som

Atis och Camilla

, hvilket

utgör en af Svenska skaldekonstens yppersta prydnader,

lika hasmonisk till versen, som ren till tankan och lifliga

till känslan.

Sommarqvädet

Daphne och Elegien

äro

mindre bekanta arbeten af honom, men i sin mån lika

förtjenta att kännas. Han var för öfrigt en af de

lyckligaste menniskor vår vitterhets-historia kan uppvisa, emedan

både naturen och lyckan tycktes förena sig, att på honom

slösa sina bästa gåfvor. Född i Finland 1729, förde hans

börd honom till hofvet, der han anställdes som lärare för

Prins Fredrik Adolf. Vid den tidiga åldren af endast 34

år skickades han som Minister till Spanien och tre år

senare till Frankrike. Der förvärfvade han Gustaf III:s

förnyade bekantskap och dermed hans vänskap, upphöjdes

efter hemkomsten till Riksråd och Cancellie-President samt

Upsala Akademies Cansler, fick lefva för hvad han

älskade, fäderneslandet och sånggudinnorna, och dog år 1785,

utan att ha känt någon minskning hvarken i lyckans ynnest

eller i själens och kroppens helsa.

6.

Georg Stjernhjelm

är namnet på en af Sveriges utmärktaste män, hvilket han,

då han upphöjdes i adeligt stånd, tillbytte sig emot det

fordna slägtnamuet: Lilje. Allmännast känd genom sitt

namnkunniga poem:

Herkules

samt något genom sina

Baletter

sin

Parnassus triumphans

Den fångne Cupido

m. fl.

var han kanske lika utmärkt såsom lärd, mathematikus,

fornforskare och embetsman. Att i så få rader som

rummet här medger att egna åt hvar och en af de personer,

hvilkas bild vi tecknat, vilja gifva ett begrepp om hvad

Stjernhjelm varit, vore en fruktlös möda, hvarföre vi

inskränka oss till att nämna, att han föddes den 2 Augusti

1598 i Wika Socken i Dalarna, uppsteg genom flera

embetsgrader till Hofkansler, Krigsråd och Riksantikvarie, och

dog i Stockholm den 22 April 1672.

7.

Carl Mikael Bellman.

Af samma skäl, som med Stjernhjelm, kuuna vi vara

korta med Bellman. Hvem känner ej »den störste

sångarens namn som Norden bar?» Och om möjligtvis någon

skulle finnas, som ej känner honom, lär han det ej genom

några rader, som icke kunde gifva något begrepp om hvad

han var. Den som lefver på hvarje Svensk tunga,

behöfver icke skildras i ett så kort utkast som detta skulle

kunna blifva. För den antagna ordningens skull, åtnöja vi oss

att nämna, det han var född, enligt egen uppgift, den 4

Febr. 1740, och dog den 10 Febr. 1795.

8.

Erik Sjöberg (Vitalis).

Ehuru fri skalden anser sig vara, och i vissa fall

äfven verkligen är, kan det likväl icke bestridas, att hans

frihet, lik menniskans i allmänhet, rör sig inom en trång krets,

beroende af omständigheter, af lefnadsöden och yttre

förhållanden, samt att han, i hvarje bild han tecknar, alltid

omedvetet tecknar ett eller flera drag af sin egen själ.

Detta är i mer eller mindre mån händelsen med alla, men i

synnerhet med originalerne till de tvenne sista bilderna på

vår planch: Sjöberg och Lidner. Tegnér säger om den

senare:

«En rik men sönderbruten harmoni,

En genius, ack, för djupt i stoftet bunden,

Hur ömt begråter han i lagerlunden

Hvar likes qval! Du hör hans eget deruti.»

Detta omdöme gäller till större delen äfven om Sjöberg.

Född af fattiga föräldrar (den 14 Januari 1794 i

Södermanland), sträfvade han från sin första barndom till sin

sista andedrägt mot behofvet och försakelsen, icke alltid med

framgång, och både hans kropp och själ lågo under i

denna strid, buro åtminstone de alltför märkbara spåren

deraf. Hvarken hans yttre väsende, eller hans inre, hunno

förvärfva den bildning, som är ett barn af umgänget med

verlden och, man kan tillägga: af vana vid bildade

omgifningar. Han lärde hvarken känna menniskorna eller

verlden och misstrodde och misskände dem således, ehuru

mycket hans fromma hjerta var böjdt att älska dem.

Lifvet var till det mesta för honom endast en plåga, och

hans poesi bär äfven stämpeln af att han så fann det.

Fattig, sjuklig, i strid med sig sjelf och verlden,

misstroende allt omkring sig, var hans allvar och hans löje en

lika sorg, en lika bitterhet, en lika smärta, ehuru endast i

olika former. Genom en frändes och välgörares understöd

lyckades han att få studera, och hans vanliga poetiska

anlag ådrog honom snart uppmärksamhet bland kamrater och

lärare, så att äfven H. K. H. Kronprinsen, vid ett besök i

Upsala, ansåg honom förtjent af uppmuntran och anslog åt