LNCrawler

79. Page 81

427 Porträtter Af Namnkunniga Svenske Män Och Fruntimmer — runeberg.org · All chapters

Page 81

Konung Gustaf III:s Samtida

- 100. Ernst Joachim von Heidenstam

- 101. Johan Gustaf Wahlbom

- 102. Eberhard Rosenblad

år 1772, utnämnd till Gustaf III:s Lif-Medikus år 1782,

sedan Dahlberg lemnat denna plats, och efter Bäck ur 1795

till Præses i Collegium Medicum. Under hans tjenstetid

derstädes ställdes både medicin och kirurgi under Collegii

tillsyn. Rörd af nervslag tillbragte han flera af sina sista

år i ett sjukligt tillstånd, hvilket likväl icke minskade hans

glada lynne eller afhöll honom från att, så mycket

helsan medgaf, sysselsätta sig med sin vetenskap. Ehuru icke

hunnen till någon hög ålder, lade honom hans tilltagande

bräcklighet i grafven den 17 Augusti 1803. Aret förut

hade han blifvit utnämnd till Riddare af Nordstjerne-Orden.

101.

Johan Gustaf Wahlbom,

född i Svennewad socken i Nerike den 7 Januari 1724.

Hans fader hade haft del i ett bruk, men hvilket han ej

kunde bibehålla, utan beslöt nu till sin utkomst använda

den medicinska kunskap han förut i ungdomen förvärfvat,

och flyttade till Calmar län, hvarest stor brist då var på

läkare. Hans son, Johan, studerade under Linné och

Rosenstein och lyckades förvärfva deras tillgifvenhet, hvaraf

han erhöll ett ganska hedrande prof, då han, vid endast

23 års ålder, kallades till Provincial-läkare i Calmar, och

följande år uppfördes på förslag till Medicine-adjunkt i

Upsala. Promoverad till Doktor år 1751, hvarvid han

innehade första rummet, ansåg han likväl, med en lika sällsynt

som hedrande blygsamhet, sina kunskaper icke tillräckliga

att bestrida den syssla, hvartill han redan fyra år förut

blifvit utnämnd, utan företog, till sina insigters förökande,

en utländsk resa. I Berlin blef han känd och aktad

såsom en af Linnés förnämste lärjungar och bekräftade sina

anspråk på denna titel vid en lärd disputation med en

Doktor Muhlius, som, försedd med den store Hallers

rekommendation, sökte understöd till företagande af en vidsträckt

botanisk resa. Wahlboms omisskänneliga öfverlägsenhet

tillintetgjorde icke allenast dennes anspråk, utan man erbjöd

honom äfven frivilligt hvad denne begärt, men icke visat

sig förtjena. Wahlbom tackade likväl för tillbudet, som

han undanbad sig. Han älskade visserligen med värma

vetenskapen, men ännu mer menskligheten, och trodde sig

veta nog af botaniken, att kunna gagna denna, till hvars

tjenst han i synnerhet ville egna sig. Han återvände sålunda

till fäderneslandet, dit medförande utskilliga ganska

vackra anatomiska preparater. Nu emottog han ändtligen

år 1753 Provincialbeställningen i Calmar, hvilken han

bibehöll i nära 40 år, och i hvilken han utmärkte sig, ej

blott genom sin insigt, rådighet och förstånd, utan äfven

genom sitt humana sätt att vara, sin älskvärda karakter

och sin hjelpsamhet mot alla, som han kunde hjelpa.

Menniskokärlek var hans förnämsta egenskap, och denna är

nog för alla, då den, såsom hos Wahlbom, ledes af ett

skarpt omdöme och en vidsträckt upplysning. År 1789

hade en pestartad sjukdom utbredt sig i Carlskrona genom

den från flottan återkomna besättningen. Stadens och

flottans läkare voro ej tillräcklige att sköta de månge

patienterne; andre behöfde ditkallas och bland desse var äfven

Wahlbom. Ehuru då redan 65 år gammal, tvekade han

ej att hörsamma kallelsen, och föregick sine yngre kamrater

i outtröttligt nit, orubbadt mod och mildt umgängessätt.

Då han ej mer behöfdes der, återvände han till sin

hemort, der han afled den 25 Januari 1807. Fastän 83 år

gammal, skulle hans goda kroppsbeskaffenhet tillika med

hans lätta och glada lynne, kunnat försäkra honom om en

vida längre lifstid; men en oförsigtigt afskuren vårta vid

högra örat vållade hans död genom förblödning.

102.

Eberhard Rosenblad,

yngre bror af den förut omtalte Nils Rosén och född den

16 November 1714 i Sexdräga församling nära Götheborg,

hade ärnat studera theologien, men förändrade sin

föresatts, då han, under en sjukdom vårdad af sin äldre

broder, genom dennes exempel och egen erfarenhet fick

öfvertyga sig om läkarekonstens stora nytta och om det

aktningsvärda hos dess idkare. Han var äfven nog lycklig att

få begagna nämnde sin broders handledning, och

promoverades till Läkare 1741. Straxt derefter blef han

Expeditions-läkare på flottan och utnämndes, efter hemkomsten

derifrån, år 1744, till Medicine-Professor i Lund, en

befattning, som han med obestridt beröm innehade till sitt 70:de

år, då han tog afsked derifrån med bibehållande af lönen.

Året efter, sedan han tilllrädt detta embete, företog han en

resa till Göttingen, der han fulländade sitt anatomiska

studium under Hallers ledning och, i utbyte mot hvad han af

honom lärde, undervisade honom i Svenska språket.

Emellan de både förtjente männen uppkom härigenom en

förtrolig vänskap, som räckte hela deras lifstid. År 1770

upphöjdes Rosén i adligt stånd under namnet Rosenblad,

ett namn, som blifvit så bekant i Sveriges senare politiska

historia. Han afled den 21 Mars år 1796.