LNCrawler

8. Page 9

427 Porträtter Af Namnkunniga Svenske Män Och Fruntimmer — runeberg.org · All chapters

Page 9

Svenske Poeter

- 8. Erik Sjöberg (Vitalis)

- 9. Bengt Lidner

honom en pension. Ett utmärkande drag i Sjöbergs

karakter är, att han efter ett års förlopp afsade sig denna

pension, emedan han fruktade att något hemligt vilkor

dermed var förbundet, som han ej ansåg sig i stånd att

uppfylla. Om detta bevittnar hans sjelfständighetssinne, så

röjer det å andra sidan äfven hans misstänksamma lynne

som öfverallt trodde sig se, om icke fiender och försåt,

åtminstone egennytta och dolda planer. Han blef, med möda

och stark ansträngning mot den tilltagande sjukligheten,

magister, men lyckades aldrig erhålla något embete eller

befattning, som kunnat betrygga honom en sorgfriare existens,

och dog den 4 Mars 1S28 på Lazarettet i Stockholm,

endast 34 år gammal.

Såsom författare är Sjöberg allmänt känd under det

antagna namnet

Vitalis

. Hans skrifter äro dels af

alfvarsam, dels af humoristisk art, de senare egenteligen satirer,

de förra till det mesta klagodikter; tankarna äro den

lidande, men af hoppet tröstade, själens, som, missnöjd med egen

och alla andra tings ofullkomlighet, sträfvar till någon ting

bättre med redliga, men icke alltid tillräckliga, krafter, vill

förbättra sig och andra, lika sträng, lika hårdhänd mot

båda, och hvari språket, uttrycket ofta sakna den finare

takten, den sista handläggningen. Med alla sina brister,

komma hans skrifter likväl att intaga ett utmärkt rum bland

vår nyare litteraturs alster.

9.

Bengt Lidner.

Om man hos Sjöberg har mycket att beklaga, föga eller

intet att förebrå, så är detta tyvärr nästan motsatsen hos

Lidner. Hos den förre var det kroppsligt och moraliskt

lidande, som satte honom i strid mot ödet och tingen; hos

den senare var det en slags sällsam obekantskap med

sjelfva moralens väsen, som vållade denna strid; bon var hos

den förre mera inre, hos den senare mera yttre; men hos

båda vållade hon denna disharmoni, som röjer sig i deras

arbeten. Märkligt är likväl, att hos Lidner, i samma mån

hans onda genius drog menniskan djupt ned i dyn, lyfte

den gode demonen skalden upp i högre rymder med en

oemotståndlig kraft, med en tjusning och behag, hvari få

kunna likna honom. Denna lyftning är likväl för det

mesta endast ögonblickets konvulsifva hänförelse, och han

sjunker snart åter ned, matt och vacklande, mot den

lägre krets, der menniskan krälar. Redan från ungdomen

utmärkt på en gång genom sina ovanliga poetiska gåfvor och

sitt oregelbundna lefnadssätt, till hvars förbättrande

slägtingar och vänner förgäfves användt alla bemödanden,

jemväl den ofta med fördel begagnade utvägen, att skicka

honom till sjös, gjorde slutligen Gustaf III äfven ett försök

i detta fall. Han sände honom nemligen till Grefve Creutz

i Paris, och om någonting kunnat verka att rena och

förädla Lidners smak och seder, borde väl denna hans nya

ställning midt i bildningens då varande hufvudsäte, i

dagligt umgänge med en så i alla hänseenden bildad och högt

begåfvad man, som Creutz, hafva gjort det. Men

kanhända var det just den skarpa kontrasten mot Lidners vanor

och böjelser, som vållade, att han icke drog någon nytta

af denna plats, och han återkallades sålunda, då man

förtviflade om hans förbättring. Konungen inskränkte sig

sedermera till ett och annat penningeunderstöd, hvilket

vanligtvis försvann lika fort som det erhölls. Men om man

måste erkänna, att sådant ofta skedde för starka drycker,

på hvilka Lidner var alltförmycket begifven, är det dock

äfven en tröst att kunna nämna, det han icke sällan, i

hänförelsen af sin känsla, åt ett ännu större armod än sitt

eget, bortgaf hvad han ägde, utan beräkning på huru han

skulle få det ersatt. Ännu smärtsammare är det likväl att

nödgas tillstå, det han tycktes sakna nästan alla begrepp

om godt och ondt, och sålunda om sina bästa vänner och

välgörare stundom yttrade de gröfsta och mest

förnärmande osanningar, nästan utan att ana, att dermed var

någonting illa gjordt.

Men vändom oss från den mörka taflan af Lidners

enskilda lif till den oändligt ljusare af hans skaldelif.

Spastara

Året 1783

och

Medea

äro stycken, som med

skäl kunna räknas till ädelstenarna i vår litteratur; men

äfven de äro oslipade diamanter, hvilkas glans afbrytes af

det qvarsittande råa slagget, och hvilkas rena vatten lider

af vanställande fläckar. Bredvid de sublimaste tankar, den

mäktigaste känsloyttring, finner man platthet och fadd

känslosamhet. Endast få ställen i hans poesier kunna

läsas med oblandadt nöje; men om det vore möjligt att

derutur utdraga dessa fragmentariska skönheter, skulle de

utgöra en samling af de sublimaste ideer, de ädlaste

känslor, de mest hänförande snilledrag vår skaldekonst äger

att uppvisa. Deras värde förminskas nu icke sällan genom

den omgifvande svagheten och oregelbundenheten, hvilka

hindra hans arbeten från att någonsin bli konstverk i

detta ords högre mening.

Lidner föddes i Götheborg den 16 Mars 1759 och dog

i Stockholm den 4 Januari 1793, icke fullt 34 år gammal.