LNCrawler

80. Page 82

427 Porträtter Af Namnkunniga Svenske Män Och Fruntimmer — runeberg.org · All chapters

Page 82

Konung Gustaf III:s Samtida

- 103. Carl Diedrik Engelhart

- 104. Sven Lagerbring

- 105. Johan Ihre

103.

Carl Diedrik Engelhart,

född den 2 Juli 1722 i Helsingborg. Hans fader hade

förut varit Musik-Direktör i Upsala. Efter genomgångna

studier åtföljde han år 1746 ett af de Ostindiska skeppen

till Kina, och återkom, efter tre års förlopp, dcrifrån med

ett på den tiden icke obetydligt kapital af 2000 Rdr,

hvilket satte honom i stånd att företaga en utländsk resa till

Paris och London, för att fullkomna sina insigter. År 1754

emottog han Stadskirurgs-sysslan i Götheborg, i hvilken

stad han tillbragte sin öfriga lefnad och dog der den 20

Oktober 1812, i en ålder af 90 år, efterlemnande namnet

af en kunnig, nitisk och aktningsvärd Läkare. Gustaf III

hade, under sitt vistande i Götheborg 1788, utnämnt

honom till Arkiater, men som fullmaktens utfärdande råkade

fördröjas, godtgjorde Gustaf Adolf, hvilken betalte många

sin faders oliqviderade hedersskulder, äfven denna genom

hans utnämning till Riddare af Wasa-Orden.

104.

Sven Lagerbring.

Denne, intill sin tid, Sveriges störste och djupsinnigaste

häfdeforskare hette ursprungligen Bring. Han var född d.

24 Februari 1707 i Bosjö Klosters församling i Skåne, der

hans fader var Kyrkoherde, studerade i Lund och inträdde

år 1733 som Auskultant i Svea Hof-Rätt. Ar 1741

förordnades han till Sekreterare vid Lunds Akademi och

följande året till Historiarum Professor derstädes, i hvilket

embete han äfven afled den 5 December 1787. Man har

af honom en mängd arbeten, såsom:

Inledning till

Vetenskaps-Historien, Handlingar till upplysningar i den

Svenska

, en

Afhandling om Svenska och Turkiska språkens

öfverensstämmelser, De Europeiska Staternas Historia i

Sammandrag

, hvaraf likväl endast Svenska och Danska

historien utkommo, emedan arbetet, i anseende till

mellankommande hinder, afstannade, flera Kompendier af Svenska

historien och framför allt hans största och namnkunnigaste

verk: Svea Rikes Historia, hvilket af Ständerna

understöddes med ett penningebidrag, men som han beklagligen icke

hann fortsätta längre, än till och med Carl VIII. Något

sådant var väl äfven att förutse, när första delen icke

utkom förr, än år 1769, då författaren redan var öfver 60

år gammal och den fjerde och sista år 1783. Samma öde

hade förut träffat Dalins historia och träffar sannolikt äfven

Geijers. Man kan visserligen icke utan skäl tillvita Lagerbring

en viss kärfhet i stilen och något icke altid väl användt

begär att lysa ined infall och qvickheter, äfvensom

måhända stundom någon liten ensidighet; men han var af

alla dem, som intill honom skrlfvit i Sveriges historia, den,

som minst fästade sig vid förutfattade meningar och redan

antagna begrepp om personer och händelser; den, som mest

sökte tränga till händelsernas djup, oväldigast forskade

efter sanningen och oftast framdrog henne i dagen; den, som

sett sakerna, om ej altid fullkomligt klart och fördomsfritt

— hvilket väl sällan torde vara menniskan gifvet — dock

klarare och fördomsfriare, än de aldra fläste, och som jemte

de nakna historiska fakta, sökte ställa ej blott granskningen,

utan äfven den sammanhängande kännedomen om folkets

tillstånd och seder, om händelsernas inverkan derpå

och om epokens förnämsta handlande personer. — Han

erhöll år 1770 Kansli-Rådstitel och år 1772 adelskap, hvilket

sedan öfvergick på hans brorson.

105.

Johan Ihre.

Den Svenska lärda publiken har icke haft många, som

gjort språkforskningen till sin förnämsta sysselsättning; men

den har ägt en, hvars förtjenster om denna kunskapsgren

uppväga en hel mängd af dess vanliga adepter. Denne man

är Ihre. Han föddes är 1707 i Lund, der hans fader då

var Professor, innan han flyttades till Linköpings Domprosteri.

Denne var sjelf en lärd man och på sin tid landets

störste filolog. Språkforskningen kunde således sägas vara

ett sonens fädernearf, hvilket han förvaltade på det beröm-

värdaste sätt. Vid 13 års ålder förlorade hau sin fader,

men hans morbroder, Erkebiskop Steuch, öfvertog vården

om hans utbildning. Denna fortgick så lyckligt, att Ihre

kunde taga Magistergraden vid endast 23 års ålder, något

som på den tiden ansågs för ett fenomen, och den unge

mannens utomordentliga kunskaper och snillesliflighet ådrogo

honom allmän uppmärksamhet. Det var likväl en som

tyckte att han kunde ganska litet, och denne var han sjelf.

Lik den forntida filosofen förklarade han, att han nu hunnit

till den ståndpunkt, då han tydligen insåg, att han förstod

ingenting. För att utvidga sina insigter företog han

efter det då radande bruket, en utländsk resa och uppehöll

sig dervid i synnerhet i Holland, hvilket land frambragt

så många stora filologer. Återkommen till fäderneslandet

år 1733 utnämndes han först till vice Bibliothekarie

och kort derefter till Poeseos-Professor, en högst ovanlig

befordran för en 28-årig man. År 1738 kallades han till

Schytianska Professionen, hvilken han beklädde i 40 år.