LNCrawler

84. Page 86

427 Porträtter Af Namnkunniga Svenske Män Och Fruntimmer — runeberg.org · All chapters

Page 86

Konung Gustaf III:s Samtida

- 107. Emanuel Svedenborg

- 108. Thomas Thorild

- 109. Magnus von Celse

- 110. Daniel Melanderhjelm

honom till verktyg för sina planer. Huru man än må

bedömma honom, får det dock icke nekas, att han var ett af

tidehvarfvets fenomener och såsom sådant förtjenar

uppmärksamhet.

10S.

Thomas Thorild.

Han var son af en länsman och föddes i Svarteborgs

socken i Bohus län den 18 April 1759, studerade först i

Lund och sedan i Upsala och ärnade blifva jurist. Det

torra, själlösa och torftiga behandlingssättet af juridiken,

sådan den då bedrefs vid rikets första lärosäte, väckte likväl

hans afsmak och han ägnade sig från den tiden åt

vitterheten och filosofien. Redan förut hade han år 1782

gjort sig namnkunnig genom sitt poem:

Passionerna

, som

allmänt erkändes vittna om författarens brinnande fantasi,

lifliga snille och varma känsla, men som Sällskapet

Utile

Dulci

, till hvilket det var inlemnadt, icke vågade belöna i

anseende till det djerfva och mindre vanliga i dess form,

emedan det var skrifvet på alexandriner. Thorild var

likväl i sjelfva verket mindre skald; än han och hans

beundrare trodde, ty i sjelfva detta poem, höjden af hans vittra

produktionsförmåga, är egentligen ingenting annat, än en

filosofisk afhandling, och han skref aldrig mer någonting

dermed jemförligt. Sin största märkvärdighet och sin

högsta förtjenst äger han deremot såsom tänkare och framför

allt såsom oförskräckt ifrare för allt hvad han ansåg stort,

rätt och sannt och emot allt förtryck, all förvillelse, all

låghet och småaktighet. Den vittra despotism, som Kellgren

och hans blad:

Stockholms Posten

på den tiden utöfvade,

äfvensom den ensidighet hvarmed man hyllade den

Fransyska litterära formen, väckte med skäl Thorilds förtrytelse,

och han började derföre utgifva en egen tidning, kallad:

Den nye Granskaren

, i synnerhet rigtad mot Kellgren och

hans kritiker. Striden mellan desse utmärkte män fördes

icke utan en ömsesidig bitterhet i flera år, och skulle vida

mer ländt till sanningens uppdagande och smakens renande,

om Thorild äfven varit mindre ensidig, mindre öfverdrifven

och förhetsad. Härunder framträdde onekligen likväl

många gnistor af snille, många drag af djerf tankekraft och

ljusa idéer. Han utgaf sedan flera skrifter, bland andra

en kallad:

Rätt eller alla samhällens eviga lag

, i många

fall ett mästerstycke, ifrade särdeles för en allmän

tryckfrihet och ingaf härom ett förslag, först till

Kansli-Kollegium och sedan till Ständerna vid 1786 års riksdag. Gustaf

III lärde härigenom känna och värdera honom, och hans

aktning för honom ökades ännu mer då Th. under

Konungens vistande i Upsala, i Mars månad 1788, förordnades

till Respondens vid den disputation öfver något ämne i

statsläran, som på Monarkens befallning föranstaltades.

Ämnet var en kritik öfver Montesquieu, och bland

Opponenterne såg man Schröderheim, Leopold och Armfelt. Akten

var i högsta grad intressant, och Konungen lät efter dess

slut, komplimentera Thorild. Denne begagnade likväl icke

det erbjudna tillfället att närma sig till Konungen, emedan

han önskade resa till England, hvilket han ansåg för

frihetens förlofvade land. Ett besök der öfvertygade honom

likväl om sin villfarelse, ehuru han derefter bedömde

Engelsmännen kanske med lika mycken fördom som han förut

hyst enthusiasm för dem. År 1792 utgaf han en skrift til!

dåvarande Regenten, Hertig Carl, hvari han bland annat

uppmanade honom att afskaffa de fyra Riksstånden som

alltid varit Sveriges obestånd. Den småaktige och skuggrädde

Reuterholm lät, i anledning häraf, anställa en aktion emot

Thorild, som, jemte den nesliga behandling han rönte,

väckte allmän ovilja, och då han uppfördes till Hof-Rätten,

samlades i hans väg en folkhop, som hurrade för honom

och fordrade, att han skulle erhålla ett anständigare

fängelse. Detta skedde äfven. Domen blef 14 dagars

vatten och bröd, men hvilken Högsta Domstolen förvandlade

till 4 års landsförvisning. Tvenne år derefter upphäfdes

likväl denna dom och Th. utnämndes till Professor och

Bibliothekarie i Greifswald. Här lefde han i filosofiskt

lugn, gjorde sig aktad af Tysklands lärde men dog i sina

bästa år den 1:ste Oktober 1808.

109.

Magnus von Celse,

son af Domprosten Olof Celsius, född den 6 Januari 1709,

var väl icke af de utmärktaste bland sin tids män, men

förtjenar ett rum bland Gustaf III:s samtida såsom särskildt

fästad vid hans person. Då han år 1750 blifvit

Kongl-Bibliothekarie, förestod han nemligen derjemte en tid då

varande Kronprinsens enskildta bibliothek. År 1760

förordnades han till Rikshistoriegraf, och erhöll två år

derefter Kansli-Råds fullmakt. Jemte sin broder, Biskop Olof

Celsius, upphöjdes han i Adligt stånd. Han afled i Upsala

år 17S4. Han har utgifvit flera skrifter, bland hvilka man

anmärker det Kongl. Bibliothekets historia och Samling i

Allmänna historien.

110.

Daniel Melanderhjelm

föddes den 29 Oktober 1720. Dess fader var Prosten i

Gefle, Simon Melander. Ynglingen valde tidigt mathema-