LNCrawler

92. Page 94

427 Porträtter Af Namnkunniga Svenske Män Och Fruntimmer — runeberg.org · All chapters

Page 94

Konung Gustaf III:s Samtida

- 121. Hinrik Hassel

- 122. Carl Peter Thunberg

- 123. Daniel Djurberg

121.

Hinrik Hassel,

den ofvan omnämnde Porthans företrädare och redan vid

den tidiga åldern af 28 år, utnämnd till denna befattning,

var äfvenledes född Finne, emedan Åland, der hans fader

var Komminister, räknades till Finland. Här föddes han

den 12 November 1700. Hans hela lefnad är en

akademie-embetsmans hvardagliga historia, vid hvilken ingenting

annat är att tillägga, än att han år 1773 fick titel af

Kansli-Råd och först år 1775, efter 47 års oafbruten tjenstgöring,

begärde afsked från sin befattning, för att tillbringa sina

återstående dagar i en förtjent hvila, den han likväl ej

åtnjöt längre än till följande året, 1776, då han afled d. 18

Augusti. Han var egentligen den, som satte Romerska

litteraturen i anseende vid Åbo Akademi och deremot från

detta lärosäte utrotade den skolastiska filosofien. Genom

sina föreläsningar och akademiska skrifter gagnade han

hufvudsakligen universitetet och den uppväxande generationen,

mer än genom offentligen utgifna arbeten, hvaraf man ej

äger många af hans hand.

122.

Carl Peter Thunberg

är namnet på en af Sveriges utmärktaste vetenskapsmän,

dess störste botanist efter Linné och den förnämste bland

alla dess resande. Han föddes den 11 November 1743 i

Jönköping, der hans fader var Handlande. Efter

genomgångna studier, hvilka i synnerhet rigtades på medicinen

och botaniken, i hvilken sista han hade den lyckan att

vara Linnés lärjunge, erhöll han ett Akademiskt stipendium

och företog i September månad 1770 en utländsk resa,

först till Holland och Frankrike, hvarest han uppvaktade

dåvarande Kronprinsen och sedan tillbaka till Holland, der

han af någre rike blomsterälskare, hvilka altid i stort

antal funnits der i landet, erhöll uppdrag att resa till Asien,

för att åt dem insamla sällsynta växter. Han anlände till

Cap i början af år 1772, der han träffade en annan

utmärkt landsman och resande, Sparrman, och tillbragte här

trenne år, hvarunder han gjorde flera exkursioner till det

inre af landet, altid sysselsatt med upptäckter inom

naturens riken, ur hvilka han hämtade en gifvande skörd. Från

Cap reste han till Batavia, der han, på rekommendation af

en ansedd landsman, Regerings-Rådet Holmberg, emottogs

med största välvilja, och avseglade derifran i Juni år 1775

såsom Öfver-Fältskär på ett af Holländska Oslindiska

Kompagniets skepp, till Japan. Hans egenskap af Läkare, och

naturforskare, i förening med hans fromma sinnelag och

humana sätt att vara, förvärfvade honom tolkarnes,

inhemske Läkares och andre Japaners tillgifvenhet, och han

erhöll, hvad som för en Europé var ett sällsynt

ynnestbevis, tillåtelse att botanisera i trakten omkring Nangasaki.

Året derpå följde han den Holländska ambassaden till

hufvudstaden Jedo och anlitades af åtskillige förnäme

derstädes, samt deribland till och med af en bland de Kejserliga

Prinsessorna, om råd vid inträffande sjukdomsfall. Efter

halftannat års vistande i Japan, återvände han till Batavia

der han gjorde flera utflykter åt det inre af landet, och på

hemresan besökte han åter Holland, England och Tyskland

samt anlände, efter 8 1/2 års frånvaro, tillbaka till Stockholm

i April månad 1779. Under sin bortovaro hade han

blifvit utnämnd till Botanices Demonstrator och hade den äran,

att för Gustaf III enskildt få omtala sina resor och deras

märkvärdigaste äfventyr. Det är beskrifningen om dessa, som

gjort honom förnämligast känd i den lärda verlden, i

synnerhet hans skildring af Japan, ett land, dit Européer blott

sällan anlända, mer än till den enda, för Holländarena öppna,

hamnen Nangasaki, och ibland dessa framför allt ganska

få med kunskaper och vetenskaplig underbyggnad.

Thunbergs resebeskrifning är således en af de förnämsta källorna

till detta lands kännedom, och han är, näst Holländaren

Kämpfer, den andre i ordningen som måste rådfrågas af hvar

och en, som vill känna detsamma. Icke mindre

namnkunnig är han för sina naturhistoriska samlingar, särdeles

botaniska, hvarmed han i hög grad riktat vetenskapen, som

har honom att tacka for en betydlig utvidgning af sitt

område. Hans förtjenster om densamma berättigade honom

således framför alla andra att, såsom Linnés Värdigaste

lärjunge, intaga mästarens lärostol, då den genom den unge

Linnés död, år 1784, blef ledig. Han innehade den också

intill sin död den 8 Augusti 1828, utan att lyssna till de

fördelaktigare anbud, som gjordes honom från andra länder

och deribland tvänne gånger från Petersburg. Hans stil är

enkel och naiv, stundom röjande en slags barnslig enfald

men hvilken ej är tanklöshet, utan det verkliga uttrycket

af det fromma barnasinne, som utgjorde ett af dragen i

hans karakter. Han älskade också ungdomen och var

älskad af den tillbaka, på hvilken kärlek han erhöll flera

rörande prof. Andra yttre utmärkelser fattades honom icke

heller. Han blef ledamot af icke mindre än 66 in- och

utländska lärda samfund och pryddes med

Wasa-Ordens Kommensdörsband.

123.

Daniel Djurberg

föddes i Gefle den 3 Juni 1744, studerade i Upsala, gick