LNCrawler

98. Page 100

427 Porträtter Af Namnkunniga Svenske Män Och Fruntimmer — runeberg.org · All chapters

Page 100

Konung Gustaf III:s Samtida

- 130. Carl Bernhard Wadström

- 131. Jonas Alströmer

motstånd, och utgaf här bland andra skrifter, en om

kolonisationer på Afrikas vestra kust. Han hade under

vistandet härstädes fattat en särdeles kärlek för de svarte och

uppfödde på sin bekostnad i London en ung Afrikansk

Prins, som han friköpt från en slafhandlare. Med mycken

värma yrkade han den förnedrande slafhandelns afskaffande

och rådfrågades häröfver inför den komité af Underhuset,

som för detta ändamål var tillsatt. Det är en af hans

utmärkelser, att hafva varit en bland denna angelägenhets

verksammaste befordrare. Ar 1795 öfverreste han till

Frankrike, der han hoppades se frihetens idé realiserad, blef

här aktad och ansedd, bland andre äfven af Bonaparte,

erhöll Fransk medborgarerätt och utgaf flera skrifter i

Statsekonomien samt bidrog till återställande af Sällskapet: »De

svartes vänner,» men afled den 5 April 1799, innan han

ännu hunnit se något af sina ädla syftemål bragt till

verkställighet. Han har emedlertid efterlemnat, både här och

i flera Europas länder, det ärofulla, om ej lysande, namnet

af menniskovän.

131.

Jonas Alströmer,

de Svenske manufakturernas skapare, föddes år 1685 i den

lilla staden Alingsås. Hans föräldrar, hederligt men fattigt

borgarefolk derstädes, förmådde ej gifva honom någon

annan uppfostran än den nödtorftiga, som tarfvas för en

bodgosse, ty denna belattning och den derifrån möjliga

befordran till en egen handelsbod, var det sannolika målet

för hans lefnadsbana. Det var likväl annorlunda beslutet

af en högre vishet, hvilken dertill valde det hårda, men

verksamma medlet: nöden och motgången. Denna ledare

förde honom, för att undgå en karg husbonde, till

Wennersborg, der han en tid födde sig med renskrifning, och

slutligen till Stockholm, hvarest han fick en tjenst vid den

så kallade Ryssvågen. En vän, som han här förvärfvat, en

bokhållare Alberg, hvilken beslutat fly till England med

sin patrons dotter, öfvertalade Alström att göra honom

sällskap, och detta var den sällsamma väg Försynen valt,

att föra honom till målet för hans lefnads bestämmelse.

Sedan det handelshus, hans vän här anlagt, gått under,

öfvertogs firman af Alström, som fortsatte handeln med mera

lycka och härigenom grundlade sin förmögenhet, hvilken

likväl aldrig blef stor, emedan hon för honom endast var

medel, aldrig ändamål. Det allmännas och i synnerhet

fäderneslandets väl var deremot ändamålet för hans

sträfvanden, och att göra det delaktigt af det på arbete och

näringar grundade välstånd, han såg andra länder åtnjuta,

sysselsatte hans tankar. Början till dessas verkställighet

gjorde han, då han i Mars månad 1715 till Götheborg

öfverförde 30 stycken finulliga får, hvilka blefvo stammen

för en förbättrad fårafvel i Sverige. Han insåg likväl snart,

att så länge landet var inveckladt i det olyckliga och

förödande krig, som under Carl XII:s hela regering hemsökte

det, ingen utsigt fanns för framgången af fredens yrken.

En sådan öppnades likväl efter Konungens död, och det

var nu som Alströms egentliga verksamhet också vidtog.

Från Sollingen införskaffade han någre gevärssmeder, och

från Frankrike och Holland siden- kattuns- och

klädesväfvare jemte de för deras yrken nödiga machiner. I

anseende till den då för tiden rådande afunden länder

emellan, utgående från den falska synpunkt, att det ena landet

ej kunde bli rikt annorlunda än på det andras bekostnad,

var ett sådant företag förenadt med både svårigheter och

faror. Alströms mod och ståndaktighet öfvervann dem

likväl alla, och år 1724 förmådde han utverka hos Ständerna

de nödiga previlegierna. Man måste på det högsta

beklaga, att den förtjente mannen ansåg dessa behöfvas; men

äfven de utmärktaste menniskor äro likväl endast barn af

sin tid, skattande åt dess misstag och fördomar, och tiden

var då ännu fastväxt vid föreställningen om ett

prohibitivsystems nödvändighet för näringars och handels blomstring.

I det Alström sålunda skapade det Svenska fabriksväsendet,

skapade han tyvärr äfven den kräfta på Sveriges välstånd

och trefnad, hvaröfver det ännu suckar: näringstvånget och

den så kallade ekonomiska lagstifningen. Detta misstag

tillhörde likväl tiden, hvilken må bära skulden derför, och

den rättvisa efterverlden är skyldig att förgäta det, för att

endast minnas hvad som tillhörde mannen: hans

förtjenster om fäderneslandet, i synnerhet hans ädla vilja och

hans outtröttliga verksamhet derför. Det blef en lång

lista att anföra allt hvad han i detta hänseende gjort eller

åsyftat; vi måste således inskränka oss till det förnämsta

deraf. Alingsås, hans födelseort, omfattades naturligtvis af

honom med en ganska ursäktlig förkärlek, och han ville

således äfven göra det till de nya näringarnas

stamort. Ehuru han härom rådfrågade sig med Polhem, som

tillstyrkte det, har likväl utgången visat, att de båda mistogo

sig, ty de ditflyttade främmande gästerna hafva åter

öfvergifvit den ort, som för dem icke passade, för att uppsöka

lämpligare fristäder. Dessa misstag förminska likväl icke

det stora, ädla och aktningsvärda i hans afsigter och

verksamhet, och det är af dessas resultater vi här vilja lemna

en korrt öfversigt. I Alingsås inrättades efter hand icke

mindre än 100 väfstolar för klädes- ylle- redgarns- och

silkesstrump-tillverkning, 8 bandmölar och en machin för

fasonerade baud; dessutom drefvos der bomullsväfnad, snör-