Page 19

- Sjätte scenen

FRU FRANCKE

. Lycklig? — Ja alldeles ofantligt!

Han var en riktig hedersprisse! Jag kunde linda

honom om mitt lillfinger! — Men så går han ju

och får influensa, så blir det lunginflammation, och

innan man vet ett ord af, så är det slut med hela

historien.

SOMMERBERG

stirrar förvånad på henne och säger

slutligen

). Han var ju inte så länge sjuk?

FRU FRANCKE

. Allt var gjordt på mindre än

fjorton dar, men han hade medvetande till det

sista, och hans sista ord till mig var — — (

Stark

ringning i telefonen

.) — Ursäkta! — (

I telefonen

.) Hallå!

— Hal-lå! — Jo, det är fru Francke! — Nej,

fröken Witt är inte här. (

Lyssnar

.) — Nej, hon

har inte varit här på hela dagen. (

Lyssnar

.) Jaså!

— Nej! — Jo! — Jo, det skall ske. (Hvem skall

jag hälsa ifrån? — (

Lyssnar

.) — Tack så mycket!

Ringer af

.) De tro visst att Julia

bor

hos mig. Jag

får då aldrig vara i fred för telefonbud till henne.

Till Sommerberg

.) — Hvad var det vi talte om?

SOMMERBERG

. Jo, det var om din mans sista

ord.

FRU FRANCKE

. Ja, det var sant! — (

Disträ

Att de inte åtminstone

först

kan telefonera till

Julias eget nummer.

SOMMERBERG

andäktigt

). Han sade?

FRU FRANCKE

. Det var ingen

han

— det var

ordföranden i kvinnoföreningen.

SOMMERBERG

. Jag menar din mans sista ord.

FRU FRANCKE

. Ja, hvad var det nu han sade?

— Jo, han sade, att han aldrig kunde ha haft en

duktigare liten hustru, än jag varit!