Page 22

- Sjätte scenen

fru francke

(upprörd)

. Det där är ju riktigt

hädiskt! Min egen trollhage! — Tänk så många

gånger vi ha suttit där tillsammans under

björkarna och metat i sjön.

sommerberg.

Ja, alldeles tätt vid hvarandra

och väntat på napp.

fru francke.

Vi sade inte ett ord!

sommerberg

(suckar)

. Nej, vi voro bara lyckliga.

fru francke.

Och solen glittrade på vågorna

som små glada hopp, och allt omkring var så tyst,

så tyst, att man knappast hörde ett — —

(Telefonen ringer häftigt.)

Ursäkta! — Jag får lof!...

(Hon går till telefonen och ropar i luren.)

Hallå! —

Ja! — Det är hos fru Francke! — Jo — den

vanliga!

(Lyssnar.)

Hur kommer det sig till? — Den

kostade ju bara två kronor kilot för åtta dar sedan.

(Lyssnar.)

Hm! Ja! — I alla fall, den vanliga!

— I eftermiddag! Inte senare än fem! — Tackar

så mycket!

(Ringer af.)

— Hvad var det nu vi

talade om? — Tystnaden! — Ja.

(Disträ.)

Tänk

att kaffet plötsligt stigit med femtio öre! — Kan

man tänka sig någon rimlig anledning därtill? —

Snart blir allt så dyrt, att man rakt inte vet, hvad

man skall äta eller dricka.

sommerberg

(som farit ihop då telefonen ringde)

Ja, det lär vara mycket dyrt i Stockholm! — Det

är annat nere på landet, där man har allt man

behöfver på stället.

fru francke.

Jag kommer nog ihåg det! (När

det kom främmande, var det bara att springa ner

i hönshuset efter en korg ägg, så högg man

hufhudet af ett par kycklingar och skickade bud till