Page 28

- Sjunde scenen

delen af rummet, där han kastar sig ned på schäslongen

med benen i vädret). Hjälp! — Eld! — Polis! —

Å —- å! — Jag tror rent af de ämna ta lifvet af

mig!

fru francke (närmar sig vänligt och klappar honom

pä hufvudet). Snälla lilla farbror! — Det är bara

ovanan, som gör det! Första gången käns det

litet ansträngande, men om farbror bara ville hålla

i ett par dar, skulle farbror få se, att det är själfva

hälsan.

sommerberg (pustar). Då struntar jag i hälsan!

— Å — å! — Låt mig få ligga här i ro och hvila

ut en liten stund. — Jag är verkligen alldeles

förbi! — Hela dagen har varit en enda röra.

fru francke (vänligt) Ja, hvila dig du,

farbror lilla! Stackars lilla farbror! — Vill farbror,

att jag skall sjunga en liten visa för farbror?

sommerberg. å ja! Gör det, lilla Tea, så är

du bra snäll! — En af dem du brukade sjunga i

skymningen på Skofta, när vi satt rundt brasan

och hörde på.

fru francke (sätter sig vid pianot). Ja, hvad ska

jag sjunga? (Hon preluderar och synes fundera en stund)

sommerberg. En folkvisa! En af våra vackra

svenska folkvisor. — Du kunde så många förr.

fru francke (preludierar och sjunger).

Kristallen den fina som solen månd' skina,

som stjärnorna blänka i skyn.

Jag känner en flicka af dygden den fina,

en flicka i denna här byn.

Min vän, min vän och älskogsblomma!

Ack, om vi kunde tillsammans komma!