Page 30

- Sjunde scenen

fru francke (hamrar våldsamt marschen till slut

och sätter sig därpå att stirra rätt framför sig). Och

detta i det nittonde århundradet!

sommerberg (blidt). Får jag höra nästa vers,

lilla Tea!

fru francke. Ja, hvad var det nu för en?

sommerberg {sjunger).

Och om jag så fore —

fru francke. Jaså, världens ända! — Nå!

(Sjunger tämligen likgiltig.)

Och om jag så fore till världenes ända,

så ropar mitt hjärta till dig:,:

sommerberg (från soffan. Båda sjunga).

Till dig, min vän och älskogsblomma,

ack, om vi kunde tillsammans komma,

och du vore vännen min,

och jag allra käraste din,

du ädela ros och — — —

(Våldsam ringning i telefonen.)

sommerberg (reser sig med en knyck upp i soffan).

fru francke (reser sig och går fram till telefonen).

Hallå! Är det Annette? (Lyssnar.) Alldeles

omöjligt! Har försökt tre, fyra ställen! (Lyssnar.) Jo,

det tycker jag visst! —Violett skulle passa mycket

bra! (Lyssnar.) Jo, jag säger att violett — violett

skulle passa mycket bra! (Lyssnar.) Jo! Men inte

för mörkt. (Lyssnar.) Heliotrop! (Lyssnar.) Jo,

jag säger heliotrop! — Det skulle passa utmärkt!

(Lyssnar.) Det var roligt! Ja, då träffas vi i kväll!

(Lyssnar.) Ja, adjö då! — Tack, tack så mycket!

Adjö, älskling!