Page 36

- Tionde scenen

Usch att människor kan vara så elaka och vidriga!

(Stampar.) Jag skulle vara ful och dum och kläda

mig illa! — Oscar! Oscar! Klär jag mig

verkligen illa! Å, Oscar! Hur kan du vara min vän.

och stå bredvid och höra på sådant skamligt förtal!

konsuln. Jag tror du gråter, lilla Julia!

fröken witt (snyftar ännu högre). O! O! Hvad

jag är olycklig.

konsuln (närmar sig henne). Och jag känner

mig så ofantligt lycklig.

fröken witt. Hur kan du vara så otäck, när

du ser hur ledsen jag är. (Snyftar högt.)

konsuln (förtjust). Gråt bara på! — Ännu litet

till! Du vet inte hvad du är söt, när du gråter!

(Närmar sig henne och vill trösta henne, men hon drar

sig undan) Jag har aldrig sett dig gråta förr, Julia!

— Och jag har många gånger undrat, om du kunde '

gråta. Och så har jag tänkt: »Julia är den

vackraste, den intelligentaste, den finaste, den mest

talangfulla flicka, som jag känner.»

fröken witt (i näsduken). Och klär sig så bra!

konsuln. Och klär sig så bra, men kan hon

verkligen gråta? — Jag har sett henne, när man

omtalte dödsfall och olyckor och sorger af alla

slag, men aldrig sett så mycket som en tår i hennes

ögon — i hennes vackra ögon! — Kan hon gråta?

En kvinna, som inte kan gråta, är ju ett monster,

och jag började tro, att du var gjord af sten, af

marmor — mycket vacker marmor, men i alla fall

orörlig. — Och nu gråter du! — Gråter så att

det riktigt skvalar!

fröken witt (snyftande). Begriper du inte, att