Page 37

- Tionde scenen

det gäller mig själf. Skulle jag iute gråta, när man

talar så grymt och otäckt om mig bakom min

rygg. (Gråter högt.)

konsuln. Stackars liten! Kom i min famn!

(Julia döljer sitt ansikte vid hans bröst.) Ha de valet

stydda mot en liten stattars flitta?

fröken witt (snyftande vid hans bröst).

konsuln. ä min lilla flitta ond på den stydda,

stydda dossen, som ljugit föl henne, å fått henne

att dåta?

fröken witt (tittar upp). Var det — var det?

konsuln. ä lilla flittan dum? Tunde du verkligen

to att folk sa så fula sater om den söta,

söta flittan?

fröken witt (tittar upp). Var det du som

hittade på alltihop? — Usch! (Ruskar honom.) Hur

kunde du vara så grym? Hur kunde du vilja

krossa mitt hjärta?

konsuln. Bara, bara se dig glåta, myttet,

myttet stiligt se dig glåta.

fröken witt (snyftande mindre). Och hvad säger

folk då verkligen om mig.

konsuln. Det vet du alltför väl, du lilla

bortskämda sötnos! — Du vet nog, att de aldrig tala

om dig utan att kalla dig den vackra, intelligenta,

talangfulla fröken Julia.

fröken witt (ser upp genom sina tårar). Som klär

sig så förtjusande stilfullt.

konsuln. Ja visst så! — Just förtjusande

stilfullt!

fröken witt (hoppar af glädje). O! O! Hvad