Page 39

- Tionde scenen

Han står här bredvid mig! (Lyssnar) Jag hör

inte! (Lyssnar.) Om vi har! — Jo, så länge! Vi

ha egentligen alltid älskat hvarandra, fastän jag

trodde, att Oscar afskydde mig, och Oscar trodde,

att jag föraktade honom. (Lyssnar.) Ger du oss

din välsignelse? (Lyssnar. Ropar högre.) — Jo,

jag säger: ger du oss din välsignelse? (Rörd.) Tack,

söta mamma! Också Oscar! (En kyss. Räcker

luren åt konsuln.)

konsuln. Hallå! — Jo, det är konsuln — det

är Oscar. (Lyssnar.) Jag får ju säga mamma? —

Ger också mamma mig sin välsignelse? (Lyssnar.

Rörd.) Tack, tack, söta mamma. — Jag skall bli

den ömmaste man för Julia! (Lyssnar. Högre.)

Jo! Jag säger att jag skall bli den ömmaste man

för Julia.

fröken witt. Å, låt mig — — (Tar luren.

I telefnen.) Mamma lilla! Vi älska hvarann så

gräsligt. Ingen har nå'nsin älskat hvarann som vi.

(Lyssnar. Upprepar med stark röst.) Ja, jag säger

att ingen har nå'nsin älskat hvarann som vi! (Hon

kysser Oscar, som hela tiden står och håller henne om

lifvet. Lyssnar.) Jo — jo, vi komma upp en stund

i kväll! — Naturligtvis. — Adjö på dig, mamma

lilla! (Kysser i telefonen och ringer af.) — Nå, Oscar,

hvad var det för ett ord du skulle säga mig, som

jag aldrig skulle glömma?

konsuln. Jag. — Skulle jag? Det kommer

jag verkligen inte alls ihåg.

fröken witt. Jo, du sade ju: Det är bara ett

ord, jag vill säga dig, som jag hoppas, att du

aldrig skall glömma.