Page 43

- Tolfte scenen

sommerberg (till fru Francke). Jag undrar, om

lilla Tea nå'nsin hade en aning om, hvad farbror

Agathon satt och drömde om i skymningen

framför brasan på Skofta, när augustimånskenet kastade

skuggor öfver golfvet?

fru francke. Nej, det hade jag visst inte!

När jag låg på björnhuden framför elden, så tänkte

jag nog ibland: Jag undrar, hvad man egentligen

sitter och grubblar på, när man blir så där rysligt

gammal som farbror Agathon? Farbror var ju

redan då trettioåtta år, hela tjugufem år äldre

än jag.

sommerberg. Ja, vid den åldern gör ju

tjugufem år mycket! Du var bara barnet, och jag var

en mogen man. Men senare är det, som om åren

skulle springa fatt hvarann. — Nu är det inte

längre så stor skillnad mellan oss.

fru francke. Å, vet farbror, det tycker jag

dock verkligen! — Jag är trettiotre år, och då är

en kvinna i sina bästa år. Farbror är femtioåtta,

och då kan man dock säga, att man har lämnat

ungdomen bakom sig.

sommerberg. Ja, om man bara kunde lära sig

det, lilla Tea! Om man bara kunde lära sig det!

Men ens hjärta vill inte alls höra talas om årens

tyngd. — Det är och förblir lika oförbätterligt

ungt. Det har känslor lika friska, och — om man

så får säga — ljusgröna, som vårskott på en

gammal skroflig ek!

fru francke. Farbror är ju riktigt poetisk!

fröken witt (till konsuln). 1 Vasastaden vill jag