Page 45

- Tolfte scenen

sommerberg. Nej, som sagdt! — Och mina

tankar ha vandrat den vägen många,

många gånger. — Men — ja, jag trodde mig i alla fall

inte om att kunna göra den resan själf.

fru francke. Hur menar farbror? — Tycker

farbror så illa om järnvägsresor?

(De tala saktare under det att det andra paret

fortsätter.)

fröken witt (till konsuln, hvasst). Jo, jag älskar

dig visst! Men du kan väl förstå, att man har sina

vanor, som man inte så där hux, flux kan uppge!

Och om jag inte får hiss, och skall bo tre trappor

upp! —

konsuln. Jag lägger allt i dina händer, min

valkyria! — Dock omöjligt mer än två tusen i

hyra!

fröken witt (kysser honom). Tack, älskling! —

Du skall få se, att jag har en esprit d'arrangement,

som du icke drömmer om. (Fortsätter hviskande.)

sommerberg (till fru Francke). Jo, ser du, Tea,

att om man en gång i sitt lif genom sin egen

drumlighet har tappat bort sin lycka, så blir man

misstänksam på sig själf. Man tänker: »den där

fega, slöa, tafatta drummeln kan bestämdt aldrig

göra någonting bra!» — Man vågar inte ens resa

till Stockholm och hälsa på sina vänner.

fru francke. Inte ska farbror tänka så ringa

om sig själf.

sommerberg. Jag har all anledning till att

tänka mycket ringa om mig själf, lilla Tea. Jag

visste, så sant som jag lefver: »Här är lyckan, och

ingen annan stans», och jag vågade inte sträcka