Page 46

- Tolfte scenen

ut handen efter henne. Där var beständigt så

många »om» och »men» och »huru» och »när»,

som dansade kring mig som små troll och

förvirrade mina tankar och slog mig på munnen, när

jag ville tala. — Och så uppsköt jag det

oupphörligt, till dess min lycka hade seglat långt ut

på hafvet — och var försvunnen.

fru francke. Du talar så underligt, farbror

lilla! Kan du inte förklara dig litet tydligare?

sommerberg. Jo, det kan jag visst, om du vill

höra på mig en liten stund. — Förstår du inte,

Tea lilla, att--

(Våldsam ringning på telefonen i salongen.)

sommerberg. Så! — Nu är den fan lös igen!

fru francke. Ursäkta ett ögonblick! (Reser

sig och går till telefonen. -— Ropar.) Hallå — hallå!

(Med ändrad röst, mycket mildt.) Jaså! Hvad det

gläder mig att höra! Är det bättre nu? Verkligen

bättre? (Lyssnar.)

sommerberg (hönfallande). Lilla Tea! Kan du

inte för ett ögonblick lämna den där fridstöraren?

fru francke. Omöjligt! — Det är en god vän,

som varit mycket sjuk! (I telefonen. Lyssnar.)

Redan om onsdag! — Nej, så roligt! Då kan väl

direktören snart få lof att gå ut? (Lyssnar. Med

timid röst.) Ja, jag vet verkligen inte! (Småler.)

Men en vecka går ju snart, och då kunde ju

direktören göra oss den äran. (Lyssnar.) Verkligen?

(Lyssnar.) Det där törs jag inte alls tro.

Direktören är ännu inte riktigt frisk.

sommerberg (orolig). Bästa lilla Tea! Har du

inte snart talat slut med den där direktören?