Page 47

- Tolfte scenen

fru francke (vinkar afvärjande åt S. med handen.

Lyssnar i luren). Det tror jag visst, det har jag

alltid trott — alltid haft den största vördnad och

— vänskap för direktören.

sommerberg. Hvad är det fråga om? Hvad

är det för djäfvulstyg i ledningen?

fru francke. Tyst — kära lilla farbror. (Stampar

med foten. I luren. Ifrig.) Jag hör inte alls! Man

talar till mig! (Lyssnar.) Om det verkligen kan

hjälpa till att göra er frisk. (Lyssnar.) Jag törs

knappast tro det. (Lyssnar.) Jo, jag säger, att jag

knappast vågar tro det! (Lyssnar. Skrattar.) Jojo!

Jag kan gärna svara genast. (Lyssnar.) Då säger

jag ja — det skall bli som ni vill! (Lyssnar.) Om

jag säger ja, finns det väl ingen i världen, som

har rätt att sätta sig däremot.

sommerberg (orolig). Snälla, snälla lilla Tea!

Kan du inte göra slut på det där maskopiet. —

Det är ju, som om man vore utsatt för hemliga

spioner!

fru francke (utan att höra på honom). Då kommer

jag i morgon klockan elfva. (Lyssnar.) Alldeles

säkert. — Men lofva mig då att sofva lugnt och

godt i natt! Riktigt, riktigt godt. (Lyssnar. Mycket

ömt.) Farväl! — Au revoir! (Hon ringer af och slår

ett ögonblick med disträ min och stirrar framför sig.)

sommerberg. Sätt dig ett ögonblick, lilla Tea!

Ett litet ögonblick. — Försök att höra en liten

smula på mig, för nu vill jag tala!

fru francke (sätter sig. Disträ). Ja - hvad

var det nu vi talte om?

sommerberg. Jo, du frågade mig nyss, om jag