Page 10

- Andra scenen

utan att ha träffat henne.

(Han hänger upp sin rock

i tamburen och sätter sig i en stol i salongen. Ställer

hatten ifrån sig och drar af sig handskarna.)

MINA

(knycker på sig).

SOMMERBERG.

Jag kan väl få sitta här och hvila

mig en stund, eller hur, lilla jungfrun?

MINA.

Herrn kan göra som herrn vill, men

herrn ska inte kalla mig för jungfrun.

SOMMERBERG.

Ber så mycket om ursäkt! Ber

så mycket om ursäkt! Men hur skulle jag kunna

veta det. Det är måhända en liten fru jag har

den äran att tala med?

MINA.

Nej, gunås! Det är inte så väl!

SOMMERBERG.

Ja, då vet jag sannerligen inte!

Inte jungfru och inte fru!

(Tittar på henne.)

Om

jag skulle säga mamsell?

MINA.

Nej, se det ska herrn då rakt inte göra!

Här i Stockholm känna vi inte till några

»mamseller» mera. — Väluppfostradt folk kalla mig för

fröken.

SOMMERBERG.

Tjänare! — Då hoppas jag, att

fröken kanske ville uppfostra mig!

MINA.

(näbbigt).

Hvad menar herrn med det?

SOMMERBERG.

Hvad jag menar? — Jo, jag

menar, att jag är en gammal enstöring, som

kommer från rama bondlandet och inte på aderton

år har varit uppe i Stockholm, så att jag håller

på att hvarken känna igen gator eller människor.

Nu då jag fått veta att jungfrun är fröken, så

kunde fröken kanske vilja prata en stund med