Page 10

- Sidor ...

Vid hofven, den fornsvenska benämningen på

de ställen der offren åt de hedniska gudarna slagtades,

åto såväl folket som presterna af hästens

kött, ända till dess att kristendomen började predikas

i vårt land, ty påfven Gregorius den tredje

hade till den ”helige” Bonifacius utfärdat en bulla,

som bland annat innehöll följande:

”Jag har af eder erfarit, att i edert land

finnas de, som äta kött såväl af den vilda som

tama hästen; och förmanar jag eder derföre, att ej

vidare tillstädja detta utan förhindra det

genom alla möjliga medel i Jesu Christo, samt med

bannlysning straffa en hvar som äter deraf, ty

detta djurs kött är orent och afskyvärdt.”

Denna påfves efterträdare Zacharias förnyade

och gaf ytterligare helgd åt denna bulla, hvilken

föranleddes deraf, att kristna lärans predikare i

norra delen af Europa beklagade sig i Rom, att

hedningarne icke ville lyssna till Försonarens evangelium,

utan oafbrutet deltogo i offermåltiderna, vid

hvilka hästar slagtades och åtos; men det var först

under det tionde århundradet, då kristendomen slagit

fasta rötter bland de Skandinaviska folken, som

hästkötts ätande blef dem af ofvan anförda skäl

förbjudet.

När man vet hvad inflytande en påflig urkund,

under katholicismens gyllene tidehvarf, utöfvade på

den blinda folktron, låter det lätt förklara sig, att

den förnuftsvidriga fördomen mot hästen, som matnyttigt

djur, kunnat i folkens föreställningssätt än

i dag bibehålla afsky och vämjelse för ett kött,

hvars förtärande varit belagdt med bannlysning,

kyrkans hårdaste straff,