Page 11

- Sidor ...

Med fördomen mot hästkötts ätande, hvilken

hade sitt upphof i ett aktningsvärdt nit för kristna

religionens befrämjande, inträdde hästens jernålder;

ty då han nu blef obrukbar för sitt ändamål,

fick han ej längre dela hornboskapens lyckliga

lott, att på ålderdomen gödas och slagtas. I

stället för att efter döden uppätas, ätes och gnages

han nu lefvande af hästplågarens gissel, hvilket

faller allt tyngre ju svagare kreaturets krafter

blifva; och derföre är det en oeftergiflig, moralisk

förbindelse för hvarje samhällsmedlem, som vill sitt

fäderneslands andliga och materiella förkofran, att,

hvar och en i sin stad och medborgerliga ställning,

rastlöst och ihärdigt arbeta för utrotandet

af denna vanvettiga och i sina följder ohyggliga

fördom, hvilken vållat så mycken tallös grymhet,

svek och svordom.

Man kan visserligen invända, att hästarna, så

vida de återigen som i hedentid blifva matnyttiga

djur, skola stiga allför högt i pris, men detta inkast

saknar helt och hållet förnuftig grund, ty det

blifver aldrig fråga om slagtning annars än:

l:o när egaren ej längre är i behof af hästar,

för hvilka han fattat en viss förkärlek och ej vill

sälja dem af farhåga att de kunna falla i hästplågares

händer;

2:o när hästen blifvit så skadad att det är

ringa hopp om, att han kan blifva fullkomligt

botad;

3:o när en häst af ringa värde lider af åkomma,

hvilken väl kan botas, men som är af den

beskaffenhet, att djurets underhåll under tiden för

behandlingen, kommer att kosta lika mycket om ej

mera, än djuret efter helbregdandet är värdt;