Page 28

- Sidor ...

176 och 177 i kalendern Fyr-väpplingen funnit sig

föranlåten att i hennes skildring af lifvet på Hötorget,

Stockholms förnämsta saluplats, omnämna

min obetydliga tillvaro med följande ord:

»Hvad du icke får se öfverallt och alla dagar

är en liten karl,-som går på fyra ben, åtföljd af

tre stora hundar, honom såg jag nyss gå öfver

torget på två ben af träd men två af kött och blod

men ofärdiga, det är hästslagtaren, rättare häslvännen

och poeten Ekcblad, ett original sådant det

vore godt af, om vi hade. flera i staden och i verlden

så för kreaturens skull som för de menniskors

skull, hvilka lida af att se dem misshandlas. Ty

det var kärlek till djuren, och medlidande med det

ädla djuret hästens behandling i vår stad, som först,

dref Herr Ekeblad att som en missionär gå ut på

gatorna och torgen och predika mänsklighet mot

djuren för åkare och andra hästplågare. De slogo

döförat till eller gåfvo honom skällsord. Hästvännen

hull då föreläsningar för bättre folk, öfver djurens

och i synnerhet hästens behandling. Man

skrattade åt honom, gick bort och lemnäde honom

ensam. Svenskarne äro icke hårdare eller grymmare

än andra folk, likväl finnes det i vårt land

icke, såsom i andra af högre odling, en tänkande

uppmärksamhet, offentligt riktad på djurens själslif,

deras förtjenster och deras lidanden, på ”kreaturens

suckan”. Den finnes dock i tysthet hos många

qvinnor och några män i vårt land. Främst bland

dessa sednare bör räknas Hr Ekeblad, ty han har

ej blott tänkt och offentligt klagat för kreaturens

skull, han har äfven handlat med kraft i deras intresse.

Då han icke med sin talan lyckades vinna

hjelp mot bästarnes misshandling och utsläpande