Page 6

- Sidor ...

omdöme, då det utöfvas emot djuren, dessa menniskan

i de ädlaste egenskaper underlägsna varelser,

men

hvem vet

om icke djuret också har en

själ, och månne icke ”kreaturets suckan” och blommans

doft är en helig bön till Honom, om hvars

godhet oeh storhet vi stoftets barn hafva blott en

ofullständig och dunkel kunskap.

Hvart i naturen vi kasta blicken omkring oss,

så se vi en gradvis gående utveckling, ett tyst, ett

oafbrutet sträfvande till allt högre fulländning. Om

vi så våga säga: dessa andliga förmögenheter äro

mest förnimbara hos tvänne af våra kusdjursslag,

nemligen hunden och hästen, men äfven hos sjelfva

svinet och oxen, då de väl och kärleksfullt behandlas,

förråder sig tydligen erkänslans tacksamma

instinkt, fast icke så tydligt utpräglad, så

omisskänneligt varm som till exempel hos hästen.

Man förvånar sig öfver den stora läraktighet

och lydnad, som är den Arabiska hästens utmärktaste

karaktersdrag, men man glömmer, att öknens

son så väl till följd af hans med modersmjölken

insupna, kärlek till hästen som af Koranens, hans

heliga boks, föreskrifter med den innerligaste godhet

behandlar detta finkänsliga och ärligt tacksamma

djur. Denna allvarligt förnuftiga behandling

har fortsatts ifrån slägte till slägte och gradvis

alltmera så småningom utvecklat hästens ädlaste

anlag, ty han har, från den ena generationen

till den andra, icke blifvit bemött som ett vanligt

lastdjur, utan snarare som en kär, men stum och

just derföre en kärleksfullare omvårdnad behöfvande

medlem af egarens familj.

Behandlade vi våra hästar mera rationellt, så

hade vi dubbel nytta utaf dem. Dessa djur göra