Page 8

- Sidor ...

käraste och dyrbaraste nordbon egde, åt Gudomens

makter, eller också fick han ärad och höljd af präktig

gyllenduk jordas i sin egares grafhög. Huru

annorlunda då mot nu! Vi äro visserligen tillnamnet

bekännare af Christendomens kärleksfulla lära,

men i vår behandling af djuren stå vi, ty värr, på

en mycket låg kultursgrad och visa oss vara, i

detta hänseende, sämre och uslare än hedendomens

okunniga dyrkare. På våra Iandtbruksmöten och i

vetenskapliga arbeten hafva flera af vårt lands ädlaste

män uppträdt och ifrat för att göra slut på

den råa och barbariska medfart, som den utlefvade

hästen i allmänhet underkastas på våra landtmarknader,

der hästhandeln till större delen består i

byten, , ”och der mellangiften vanligtvis inskränker

sig till några supar eller qvarter bränvin allt efter

refbpnens större eller mindre synlighet hos de föråldrade

och maktlösa hästkräken.” Då oxen blifver

gammal och styfbent, gödes och behandlas han

utmärkt väl för att efter döden tjena tnenniskan

till nytta, men hästen, som är mera finkänslig än

hornboskapen, han svältes och piskas långsamt till

döds, när han som arbetsdjur ej kan göra fullkomlig

nytta för fodret. När han såsom död eller

slagtad icke ansetts vara af något värde, har snikenheten

i förening med svek och grymhet, trott

sig ega rätt att till det yttersta misshandla detta

djur, sd länge en bloddroppa finnes qvar att utpressa

eller en lefoan.de köttsmula att gnaga. Ju svagare,

ju eländigare kreaturet är, desto tyngre faller skojarens

blypiska pä den sårhöljda huden, som är

fasttorkad vid de köttlösa, mörbultade knotorna.

Under ohyggliga eder, betselryckningar och tallösa

piskrapp går den gamle hästkraken ur. den ene